It's not me, it's my OCD.

Har varit väldigt inaktiv här på bloggen på sistone, inte för att tvånget försvunnit för det har det inte. Men för att så mycket annat händer i mitt liv och jag tror någonstans att det man vattnar det växer, så ju mer man fokuserar på sitt tvång, tänker på sitt tvång, känner med sitt tvång dessto mer "tvångig" blir man. Det är iaf min tanke om saken. Jag vill inte vara varken min diagnos eller handlingsförlamad på grund av tvånget därför försöker jag aktivt att motarbeta tankarna när dom dyker upp och trotsar dem.

Ibland går det bra.
Ibland går det mindre bra.
Men jag vinner absolut ingenting på att fastna i dem och typ tro att hoppet är ute, att jag inte kan bli kvitt dem och därför frossa riktigt i dem, blogga om dem och spela upp dem inför mitt inre en gång till - vilket faktiskt gör det ännu mer smärtsamt egentligen.

Just nu är jag lite mer likgiltig inför saker som fått mig att tvånga förut, kanske medicinen som verkar, vad vet jag. Men jag försöker tänka att det egentligen är någonting annat som gör mig stressad och sen försöker jag identifiera det istället.
Som idag exempelvis, så är jag deppig över att kille jag träffade i fredags bara ville ligga med mig. Och det hade inte gjort något om han bara ville ligga med mig - men nu ville han bara ligga med mig en gång. Så nu är jag deppig över det och tänker vara det - istället för att låta det gå ut i något tvång, typ stressat börja tvätta händerna eller nåt annat fjantigt.

Mamma sa något bra när hon var här i helgen.
Tänk på NUET, inte vad som kan hända eller vad som hände igår. Tänk på det som är JUST nu, i NUET.
Just nu är jag besviken, ledsen och lite arg över att jag inte tycks duga till annat än ligga med och less på att amors pilar aldrig sätter sig i min rumpa och den jag är med's rumpa samtidigt.

är en beskrivning av dagen och livet i sig. Jag har gått från att ha mått väldigt bra och traskat runt på stan i några timmar hyfsat obehindrat till att få en riktig ångestattack på kvällen eftersom jag var på möte med OCD-gruppen jag går i och samtalsämnet rörde upp så mycket känslor inombords att det kändes som att jag skulle explodera.

Tänkte först att jag skulle kunna trycka undan det och undkomma den värsta ångesten genom att tänka logiskt och bara skärpa till mig, men det blev bara värre och värre tills jag kände gråten komma och tårarna krypa fram i ögonvrån. Fick resa mig upp och gå därifrån, för jag blev så ledsen och rädd. Blev bättre efter en stund och ångesten var inte lika kompakt och påtryckande men man blir vansinnigt trött av att prata så mycket om känslor, tvång och ångest och dessutom exponeras för det man kanske är mest rädd för även om det bara talas om.

Försöker övertala mig själv om att tankar bara är tankar, men det är svårt när tanken innebär så mycket ångest och blir så stark. Det brukar gå bra, men ikväll så sprack bubblan.

Skall ändå lista 5 saker jag är stolt över som gått bra idag.

* Jag har åkt buss. Brukar inte gilla det eftersom jag är rädd att sticka mig på saker, men gick förvånansvärt bra.

* Jag har varit på en mässa och ett seminarium och det gick bara fint. Inga problem vara i folkmassor.

* Jag har gått på stan bland massa folk och inte känt mig särskilt orolig eller undvikit att gå förbi vissa ställen, som offentliga toaletter, samt tagit i dörrhantag utan att kontrollera dem först.

* Jag har gått på OCD-mötet även om det kändes tungt och motigt först, framförallt eftersom det var anhörig-perspektiv idag och min OCD bara drabbar mig och inte mina anhöriga i särskilt stor utsträckning. Men det var nyttigt och bra att få lite insikt i hur andra kan tänka och reagera kring det också. Är både på ont och gott att jag inte har någon anhörig att lägga över tvånget på. Å andra sidan känner man sig väldigt ensam och får inte så mycket hjälp när det känns som svårast.

* Jag har anförtrott mig till någon om mitt tvång som jag fick stöd av som verkar förstå hur det känns. Eftersom man skäms så mycket för det och känner sig så konstig är det nästan så att man stigmatiserar sig själv och känner förakt inför sina egna känslor och handlingar.

hur det pendlar mellan ångest och icke-ångest. Får mycket starkare ångest när jag är stressad eller exempelvis hungrig. Kände det idag när jag stod på ICA i kön vid middagstid och det var väldigt mycket folk och alldeles för långa köer. Var tvungen att verkligen försöka koppla bort alltomkring för att kunna slappna av, men fick ändå gå och byta ut brödpåsen mot en annan 3 ggr för att jag fick för mig att det var nåt fel på den. Skulle förstås ha utmanat min tvångstanke där och stått kvar i kön och köpt brödet oavsett men kunde inte riktigt stå ut med ångesten så var tvungen byta brödjävulen ändå. Kan förklara lite tydligare:

Min tanke, att det är nåt fel på brödet och att jag måste byta = är alltså en tvångstanke.

Att jag sen går till brödhyllan igen och byter ut brödet, för att lindra ångesten = är alltså en tvångshandling.

Sen behöver det såklart inte vara bröd jämt, men jag måste ofta göra såhär när jag är på affären vilket gör att en vanlig vardagshandling som att handla kan ta rätt lång tid. Varukorgarna är ett annat problem, måste ofta vara väldigt noggrann så att inget som jag finner äckligt ligger i dom, så brukar alltid "scanna" av dom ytterst noggrannt för att försäkra mig över det. Om någon skulle iaktta mig väldigt noga så skulle dom kanske lägga märke till mitt märkliga beteendemönster men jag tror inte folk gör sånt. Tvångssyndrom överhuvudtaget är ganska svårt att "upptäcka" om man inte har väldigt extremt beteende, eftersom man oftast skämt så mycket över det att man försöker dölja det så gott det går. På ont och på gott, så att säga.

Jag har mängder med saker att göra, saker jag skulle behöva ta tag i men jag orkar inte riktigt. Har haft ganska mycket tvång idag, men ändå iaf lyckats cykla iväg på arbetsförmedlingen och efter det till ett fik för att fika och prata med en kvinna som är kampanjeledare/chef på ett ställe där jag troligtvis fixat praktikplats.

Måste tyvärr göra en tvångshandling nu, har fått en tvångstanke att jag har nåt skit i håret så måste nog tvätta håret ändå snart. Kommer inte kunna slappna av annars eller få något gjort ikväll utan ständigt ha det där i huvudet. Suck.

Idag har jag gjort lite grejer för att utmana mig själv och mitt tvångssyndrom. Bestämde mig för att cykla till biblioteket och låna böcker. Först kändes det väldigt motigt eftersom jag var trött och lite stressad över att det skulle stänga inom någon timma men sen ryckte jag upp mig och stack dit.

Väl där skulle jag skriva ut några papper, men noterade en gubbe som såg lite obehaglig en bit bort som jag fick för mig kom fram till mig där jag stod vid en skrivare och skulle fixa pappersutskrifter. Men det gjorde han såklart inte. Fick även för mig att han la nåt på mina nyutskrivna papper, men slog bort den tanken och la ner dom i skrivaren. Om det här hade hänt förut hade jag förmodligen slängt dom och skrivit ut papper en gång till istället.

Sen cyklade jag till medicinska biblioteket för att låna en bok och på vägen dit måste man passera Blodcentralen, nån provlämningsdörr och lite sånt så jag tyckte det kändes lite obehagligt att cykla förbi. Men det gick bra och jag kunde låna boken jag ville. Försökte tänka bra tankar istället och inte bry mig om tvångstankarna när dom kom kastandes emot mig i ilfart.

Har varit på utbildning i några dagar, kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska berätta vad det gäller eller om jag ska strunta i det. Jag struntar i det så länge, men det tåls att tänka på. Har i allla fall varit tre väldigt intensiva, fascinerande och intressanta dagar som jag aldrig kommer glömma. Otroligt skönt att byta miljö också, ut i skogen och in i inlandet. Det snöade t.om. igår med stora snöflingor som singlade ner utanför folkhögskolan vi befann oss på.

Är stolt över mig själv. Jag har vistats med främmande människor som jag knappt visste nåt om sen tidigare i en ny miljö, varit social, öppen och faktiskt kunnat hålla tvångssyndromet i schack under exempelvis situationer där jag helt enkelt tvingats äta i offentlig miljö, där vem som helst kan hosta, råka spotta eller på något sätt smutsa/smitta min mat. Jag har visserligen kollat lite extra på kaffemuggarna för att se att de varit rena innan jag hällt i kaffe och bytt bestick några gånger, men inget beteende som jag tror att andra märkte. Fick inte heller någon överdriven ångest av det, kändes skönt!

Däremot har jag precis som jag sa i förra inlägget överpresterat när det kommer till tvättande av händer istället. Känns ganska motsägelsefullt, att viss ångest minskat medan de utökats på andra ställen. Är alldeles röd, torr och narig på händerna nu. Men tvångssyndrom gör ofta så, att de byter skepnad över tid och förändras. Är även situationsbaserad vilket gör att man kan tvånga väldigt mycket i vissa miljöer och i  andra inte.

Den enda gången jag kände att tvångssyndromet innebar en begränsning under dessa dagar var när vi skulle ha en kvällsaktivitet som visserligen var frivllig men än dock på kvällen efter middagen. När jag kom upp till mitt lilla rum efter middagen insåg jag att jag tvättat mig så mycket att huden spruckit på ett ställe på en av knogarna på högerhanden, så att man såg en blodstrimma. Då började jag inbilla mig att med ett "öppet sår" så är det större risk att man blir smittad av något. Skitlöjligt och relativt ologiskt, men jag kunde inte riktigt bearbeta den där känslan och fick en väldigt intensiv ångest under en stund så var hemma på rummet under kvällen ända tills kvällsfikat då jag satte mig ytterst och faktiskt hade en handske på den handen. Men på det stora hela får jag väl ändå säga att jag är stolt och känner mig imponerad över min styrka. Under de här dagarna har jag insett så otroligt mycket om mig själv, saker jag bara tror man kan lära sig i mötet med rätt typ av människor.

OCD handlar om en "låg tolerans av osäkerhet". Det vill säga, just känslan att aldrig veta och aldrig vara riktigt säker är oerhört skrämmande, påfrestande och bringar en otrolig stress, en stress som leder till djup, intensiv och otroligt destruktiv ångest. 

"Låste jag dörren? Gjorde jag verkligen det? Tänk om någon märker att den är olåst och går in i min lägenhet?"

"Är jag skitig på händerna, har jag blod på fingrarna? Nej men jag ser inget blod, eller vänta, gör jag det? Är det kanske något rött där ändå? Eller är det bara huden som är röd och torr? Kanske bäst tvätta händerna för säkerhets skull..."

"Stängde jag verkligen av spisen? Har jag ens haft på spisen idag? Måste kolla tror jag, kanske slog på den utan att jag tänkte på det... Ja, jag kollar. Lika bra. Visst visar väl rattarna att spisen är avstängd? Inga knappar lyser?"

Jag är förmodligen en låg tolerans för just osäkra förhållanden eller katastroftänk, eftersom jag är extra känslig och så länge jag kan minnas alltid varit på något sätt. Inte just genom tvång, eftersom det kom först i 20-års åldern (även om jag hade en kort period i barndomen) men jag har alltid varit känslig/orolig/otrygg inför att hemska saker ska hända mig eller min familj. När man sätter saker i perspektiv som jag fått göra under dessa 3 dagar så lär man sig otroligt mycket om sig själv.

Bergodalbana, ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två.

Är inte hemma just nu utan på en utbildning en bit från stan. Känner att det tar rätt mycket på krafterna. Har även märkt att jag tenderar att tvätta händerna mer här, när jag utsätts för stress i form av nya människor, nya intryck, nya miljöer medan mycket av tvångstankarna inte varit så starka och närvarande.

Behöver sova nu, så inlägget blir kortare än tänkt.
Men återkommer när jag är på hemmaplan igen.

Kram på er därute.

Jag är rätt bakis idag. Jag har tagit det lugnt på sistone eftersom det inte känns så smart att mixa alkohol och antidepressiva, dessutom brukar jag få betydligt värre ångest dagen efter när kroppen kämpar med att ta hand om giftet man stoppar i sig i form av vin eller öl. Men igår ville jag inte sitta hemma utan se folk och ha roligt.

Det var riktigt roligt också, så det känns ändå värt det idag även om den där väldigt bekanta känslan av allmän seghet och trötthet fyller kroppen. Hittade en killes VISA-kort nedanför en bar och snäll som jag är rinde jag eniro för att få reda på killens nr och sen sms:ade jag honom helt sonika för att överlämna kortet. Han blev så glad att jag fick en hittelön på 300 kr =D

Har inte tvångat så hemskt mycket på sistone, ibland så men ändå varit ganska "fungerande" sista veckan. Var på en OCD-träff i onsdags som anordnades av Ananke, så vi var ett gäng personer där som hade samma problematik men olika sorters tvång. Kontrolltvång, rengöring, hygien, magiska ramsor och allt möjligt. Tänkte till en början, innan jag kommit dit att det kanske skulle vara skumma personer, t.om. jag som försöker vara så fördomsfri föll för den där myten om att man måste vara konstig om man har nån psykisk diagnos. Det visade sig ju helt fel, för det var såklart helt vanliga personer och det var oerhört skönt att träffa andra med samma problem och samma ångest. Intressant att höra andras upplevelser också.

Ska göra lite läxa i det snart. :)

Det har varit riktigt bra några dagar, inte alls så särskilt mycket tvång. Knappt ens fastnat vid spisplattorna eller dörren när jag låst (brukar vanligtvis känna efter/slita ett par ggr för att verkligen känna mig trygg med att dörrn är låst). Har nästan levt som en vanlig människa, det har varit oerhört skönt att inte så mycket energi gått åt till alla kontrollbehov och tvångsmässiga handlingar.

Idag har det däremot varit värre. Tog tre kvart att bara komma hemifrån eftersom jag först insåg att jag fått ett sår på tummen eftersom jag klöst bort skin vid nageln, troligen rätt omedvetet. Så då fick jag blod på kläderna och fick panik över var blodet kom ifrån innan jag insåg att det var tummen som blödde. Då känner man sig rätt löjlig. Sen så var jag tvungen kolla spisplattorna och rattarna på spisen ett multum gånger för att verkligen vara säker på att den var avstängd. Jag har ett mantra som jag kör gång på gång, går såhär: 0, 0, 0, 0, OFF, 0. Spisrattarna från höger till vänster. Så de där måste jag upprepa högt för mig själv flera gånger. Nu har tvången tagit ett steg längre dessutom,  en rätt smart grej  rent tvångsmässigt. Det är nämligen att helt enkelt fotografera det hela med mobilkameran och ha datum/tidsstämpel på fotot så VET jag liksom att det är avstängt. Men egentligen borde jag förstås bara kolla en gång eller lita på att jag stängt av spisen och inte kolla alls. Om man ska utmana det hela då. Funkat några dagar, men inte idag.

Är stressad för att jag får veta angående ett jobb i veckan, ett jobb jag hoppas jag får och därför förvärras tvånget. Jobbigt.

gick på tv4 i helgen, nämligen Girl Interrupted eller Stulna år som dom försvenskat titeln till. Det är en självbiografisk film om författaren Susanna Kaysens 18 månader långa vistelse på ett mentalsjukhus under 1960-talet. Susanna som är svårt deprimerad och självmordsbenägen får vänja sig vid en helt ny tillvaro i sällskap av ett gäng tjejer med olika psykiska svårigheter efter att ha försökt ta sitt liv genom en överdos av aspirin.

Filmen är otroligt bra, på så många sätt. Dels för att Winona Ryder gör en av sina bästa roller som vilsna och deppiga Susanna, men också för att Angelina Jolie spelar den totalt urflippade sociopaten Lisa, Brittany Murphy gör en biroll och även Whoppie Goldberg spelar en psyksköterska. Utöver det så ifrågasätter den synen på psykisk sjukdom, Susanna blir diagnosticerad med borderline personlighetsstörning, pga sin vilsenhet, sexuella äventyr och konstiga idéer men uppfattas i kontrast till de andra på avdelningen som frisk och även av psyksköterskan. Men på grund av sin egna brist på förståelse för sin sjukdom tvingas hon kvar. Det är en vacker historia, även om den är hemsk på flera sätt. Se den om du inte redan gjort det!

Känns som om det går framåt nu, under helgen åtminstone. Har känt mig ganska stabil och mått rätt bra. Inte alltför mycket ångest. Min psykolog ringde, vilket är lite konstigt eftersom det var under en söndagkväll men man får väl anta att han är jour eller något. Stödcirkeln början hade skjutits upp någon vecka och han skulle höra av sig för en ny tid så småningom. Känns bra att dom engagerar sig också och bryr sig.

Har varit ute på en lång promenad idag med sällskap, oroade mig knappt alls. Känns bra.

Orkar inte riktigt kommentera hur det har gått i valet. Den här bloggen får handla om mitt mående. Kan väl säga som så att jag tycker att det är tragiskt att SD kommit in iaf, får dom vågmästarroll tappar jag en stor tilltro till det svenska folket.

Är att jag inte är ensam om att ha OCD. Det verkar vara en ganska vanligt förekommande diagnos bland ambitiösa och kända människor. Och visst känner man lite förtröstan i att lyckade framgångsrika och många i mitt tycke imponerande människor har denna diagnosen, även om inte jag känner mig fullt lika lyckad. En liten lista med en kort beskrivning på varje person:

Leonardo DiCaprio. Min favoritskådespelare sen många år tillbaka har OCD, eller hade det åtminstone som barn. Han har berättat i intervjuer att han kämpar emot att inte trampa på varje spricka han ser på troattoaren/gatan och måste hindra sig själv från att gå igenom dörrar flera gånger. I researchen inför en roll där han spelade en excentrisk biljonär som led av OCD hamnade han återigen i beteendet och kom flera gånger försent till inspelning efter att ha varit tvungen att undvika sprickor på marken. Detta leder oss inte helt osökt in på just den personen som Leonardo spelade...

Nämligen Howard Hughes i den biografiska filmen Aviator, som handlar om flygplanstillverkaren och filmakaren Hughes. Under Hughes senare år blev han känd för att leva ett mycket inrutat, märkligt liv, på grund av ett allt mer försämrat tillstånd i OCD.  Med kraftiga ångestattackar och ett himla kontrollerande led han oerhört och filmen The Aviator speglar det på ett fantastiskt, men hemskt sätt. I en filmsekvens kan man exempelvis se hur Hughes bara använder papperstallrikar, i en annan hur han upprepat vankar av och an och blir instängd i ett rum ständigt repeterandes "The way of the future" innan han ser sig själv med rödgråtna ögon som liten pojke ståendes på sin säng där han säger till sin mamma att han vill bli den största flygplanstillverkaren i världen och rikaste mannen på jorden. Här nedan kan man se när Howard Hughes fastnar i ett offentligt badrum och börjar OCD:a. Något jag tror dom flesta med diagnosen kan känna igen sig i, eftersom dom verkligen fångat hela ångesten och det tvångasaktiga i denna scen:



Fotbollsspelaren David Beckham öppnade upp sig helhjärtat i en intervju 2006 och berättade om sin kamp mot OCD. Han måste ha allt i rader, i färg och/eller i par. Han beskriver att han alltid måste flytta alla böcker och ställa ner dom i någon byrå eller liknande om han kommer tilll ett hotellrum. Allt måste vara perfekt, annars skapar det kaos. Besattheten av symmetri har gjort att hans fru, Victoria Beckham har berättat att deras kyl är sjukligt perfektionistisk ordnad. Om de har 3 dietcoke därinne måste David slänga bort en, för ingenting får vara i udda tal.

Skådespelerskan Cameron Diaz har erkänt att hon har OCD och tvättar händerna ohälsosamt mycket varje dag och måste använda armbågarna för att öppna dörrar för att undvika farliga bakterier/virus. Även skådespelerskan Jessica Alba led av OCD som liten flicka, men menar att sjukdomen hjälpte henne i hennes karriär. Hon menar att det hjälpt henne att utföra saker ordentligt och så gott hon kan. Hon har även hävdat:

Blir förbannad på mig själv, samtidigt som jag inte riktigt orkar bry mig om det. Hade tänkt att jag genom att få lite struktur i mitt liv skulle börja må lite bättre. En av idéerna var att stiga upp i bra tid varje dag, nämligen mellan 9-10. Det gick fullständigt åt helvete idag. Tog mig inte upp förrän halv ett. Blir arg på mig själv. Somnade dock inte förrän kring fyratiden inatt för att tankarna snurrade runt som en tornado i huvudet på mig. Jag börjar må bättre och i samma veva dyker alla idéer och planer för framtiden upp.. känner igen det, blir nästan lite manisk.

Hur som helst, diskningen igår blev det pannkaka av. Jag diskade bara hälften och sen blev jag tvungen att pausa. Det blev helt enkelt för ångestframkallande. Det är svårt att beskriva känslan, men det känns som om allt blir smutsigare istället för renare när jag diskar ibland. TROTS att jag precis kokat diskborsten. Helknäppt...

Hade även ganska mycket kontrolltvång igår. Försökte stå emot. Men jag får för mig att jag fått nåt brev från sjukhuset där det står något hemskt och att detta brev på något sätt hamnar ute i trapphuset. Jag vet inte riktigt hur, ibland får jag för mig att jag själv kastar ut det. Men det skulle jag ju aldrig göra, och jag har dessutom inte fått något sådant hemskt brev från sjukhuset. Det är mer en skräckhistoria som tvånget hittar på. Iaf så måste jag då gå ut i trapphuset och gå ner till nedersta våningen och kolla så att det inte ligger något brev där. Och när jag gör denna kontroll så är det som att jag inte riktigt litar på mina egna observationer. Jag måste kolla flera gånger, verkligen kolla av hela området succesivt med blicken, scanna av det. Ligger det något kuvert? Ligger det något papper? Jag måste kolla under trappan också. Skitjobbigt. Var säkert ner och kollade 4-5 gånger, tappade räkningen. Varje gång med andan i halsgropen eftersom jag inte vill bli påkommen av någon granne som undrar vad jag gör.

Psykfall x 100.
Blir tokig på mig själv.
Sen när jag gjort det där sista gången fick jag ont bak på vristen. Tänkte att jag stuckit mig på något, en kanyl typ. Det är också ett återkommande tema. Men man skulle ju MÄRKA om man stack sig på en kanyl i samma sekund man gjorde det, det är ju inget man kommer på i efterhand så med den logiska tanken har jag försökt stöta ifrån mig alla sådana tankar. Nu känner jag att det blir värre bara genom att skriva om det så jag ska sluta.

Fan, vad trött man blir på sig själv.
Varför...

Mår ganska bra idag, tog en lång sovmorgon. Glömde ställa klockan inatt och sov fram till tolvtiden innan jag tog mig upp och gjorde i ordning frukost, eller brunch. Idag ska jag ta tag i disken som står på diskbänken och i diskhon och försöka diska bort den utan att få jobbig ångest om att det är någonting på diskborsten. Har ofta stått där och börjat diska för att sedan få för mig att det är blod eller bajs på diskborsten och därför måsta avbryta diskningen och koka diskborsten. Vilket gör att det hela tar himla lång tid. Så idag ska jag försöka slå bort alla sådana tankar och köra på. Det låter förstås puttigt och sjukt att jag ska ha sådant problem att bara diska disken, men så är det.

Återkommer med resultatet. :P

Det finns ingenting jag hellre vill än att bli av med mitt tvångssyndrom. Det finns ingenting jag hellre vill än berätta om det, lätta mitt hjärta och bara ösa ur mig om alla rädslor, alla störda tankar, alla konstiga idéer och alla märkliga ologiska vägar mina funderingar tar. Men jag känner mig knäpp, tokig, bisarr och störd när jag försöker förklara för någon som aldrig haft samma slags tankar, som inte förstår alls. En god vän till mig sa "Men jag litar på mig själv" när jag försökte förklara hur jag kunde fastna framför spisen och kontrollera plattorna under så lång tid att jag missade bussar och blev försenad. En person som inte har tvångssyndrom gör just det, litar på sig själv och säger till sig själv att det den iakttar och ser framför sig stämmer. Hos någon med tvångssyndrom fungerar inte det. Därför måste man öva, öva, öva.

Jag ska från och med nu försöka utmana mina rädslor, det vill säga INTE göra de tvångshandlingar som jag så gärna vill göra för att "förhindra" det hemska från att hända. När jag utmanat tvångstanken så ska jag även känna efter på en 10-gradig skala hur hemskt det känns. 1 är minst hemskt, 10 mest hemskt. Om det går som jag vill så ska hemskheten och ångesten släppa allteftersom och det ska kännas lättare och lättare och till slut så kan jag motstå tvångshandlingarna helt. Men jag måste skynda långsamt. Psykologen sa att det värsta man kan göra är att försöka skjuta ifrån sig ångesten, förneka den eller inte låtsas om den, för då blir det bara värre. Ungefär som om nån säger "Tänk inte på färgen gul", så är det den enda färgen man tänker på. Psyket fungerar på samma sätt när det gäller tvång och ofta så tänker man det värsta man absolut kan tänka sig, man skrämmer helt enkelt upp sig själv.

Istället ska man försöka se tvången som moln på en annars blå himmel. Molnen seglar förbi, men försvinner snart. Dom dyker upp där och skymmer det vackra blå  och solen under en period men seglar sedan vidare. Precis så sa mamma till mig: "Tankar är bara tankar och ingenting annat. Det är inte verklighet. Se det bara som moln på en annars klar himmel".

Kommer gå med i en stödgrupp för folk med tvångssyndrom (som visserligen "remissats" dit via psykiatrin) senare i höst. Det blir spännande, lite skrämmande men förhoppningsvärt något som kommer hjälpa mig. Psykologen som jag träffade menade iaf att de patienter som deltog förra gången i studie(stöd)cirkeln hölls började må betydligt bättre och att det verkligen hjälpte att träffa andra med samma problem för dem. Jag hoppas att det känns så för mig också, det är en sak att skriva om sina problem anonym (nej, det är inte jag på bilden) och en helt annat att prata om det med främmande människor. Men eftersom alla andra förutom ledarna har tvångssyndrom så kan jag tänka mig att det blir ganska lätt. Det är Svenska OCD-förbundet Ananke som håller i det hela och jag är förväntansfull.

Jag hoppas att det erbjuder mig den terapeutiska behandling jag behöver och det stöd jag behöver och inte bara är ett sätt för en för upptagen psykiatri att slussa sina patienter vidare. Nu är det inte regelrätt terapi har jag förstått, snarare ett stöd, men får hoppas att det trots det fungerar som terapi på nåt sätt. Det behövs, om man säger så.

Otroligt talande bild jag hittade på deviantart.

På grund av vissa saker som hänt i mitt liv så har min OCD förvärrats. Jag började må sämre och sämre och det var som värst för cirka 3 veckor sedan, då jag kände att tvånget upptog all min tid och alla mina tankar och att det tillsammans med en underliggande depression gjorde att det kändes som att det brann i hjärnan på mig. Sökte hjälp hos mobila teamet i min stad, fick träffa två personer och prata en del för att sedan skickas hem igen utan någon vidare hjälp. Hamnade återigen hos mobila teamet på psykiatrin nästkommande vecka efter att min pappa kört mig dit och fick nu bättre hjälp av en tjej som verkligen tog sig tid, pratade och försökte bena ut vad som gör mig så orolig/rädd och vi pratade om hur stressen i mitt liv påverkar det hela. Fick utskrivet ångestdämpande som jag kan ta när ångesten är som värst, eller rättare sagt när jag känner att den kommer krypandes.

Fick även en tid hos en psykolog nästkommande fredag och jag var där nu i fredags. Även om det som vanligt är mycket mumbojumbo när man går till en psykolog, så kändes det skönt att få prata med någon som förstod mig och verkligen var insatt i OCD-problematik. Tydligen så har hela 2-3 % av världens befolkning OCD (tvångsyndrom). Det är enormt många människor, min psykolog sa bland annat att i min stad som har lite drygt 100 000 invånare så är det alltså 2000-3000 människor som har sjukdomen och många lider i det tysta eftersom många skäms och har svårt att söka hjälp för sina bisarra tankar och tvångshandlingar. Det är skrämmande egentligen. Jag är glad att jag sökt hjälp på allvar nu och faktiskt får hjälp, jag äter även antidepressivt som ska hjälpa till att höja upp hormonnivåerna i hjärnan till den grad att jag är mottaglig för beteendeterapi och att tvångstankarna successivt förhoppningsvis kommer att bli färre och färre.

Jag har mått lite bättre senaste tiden men det är mycket bisarra tankar som samlas i huvudet då och då. Exempelvis måste jag duscha och tvätta håret alldeles för mycket, är livrädd för kanyler när jag är utomhus och lite annat. Får hoppas sertralinet jag äter ger bättre verkan snart...

Ska iaf försöka bli bättre på att uppdatera den här bloggen. Det är skönt att skriva av sig då och då.

fick hjälp... hon skulle förmedla kontakt till min gamla KBT-behandlare.

Hon sa att det inte smittar så, att det är en blodsmitta.
Att jag skulle tänka på nåt annat.
Att det inte var rimligt.
Får försöka trycka in det i min skalle nu.

Är verkligen helt knäckt nu. Jag blir så frustrerad över att dom här jävla tankarna vägrar försvinna. Har laddat ner en PDF som jag läst förut från OCD-förbundet Ananke om hur man ska tänka, men måste nog snart ta kontakt med psykiatrin igen och hoppas att dom har tid med mig.

Senaste händelsen som skrämmer skiten ur mig är förmodligen lika dum som dom andra. Jag skulle handla toapapper på ICA för någon dag sen och två personer framför mig i kön står en mörkhyad man. Ni som läst min blogg förut kanske minns och vet om att jag sammankopplar min största rädsla HIV med mörkhyade och det här var inget undantag. Började givetvis känna en växande oro i magen och insåg att mitt toapapper skulle bli väldigt jobbigt att använda. Började fantisera och fick för mig att denna man, som var en välklädd herre som till och med tackade expediten när han packat ihop sina varor skulle ha pillat upp min toalettrulleförpackning och stoppat ner HIV-smittat bajs i toalettpappret. Ja... jag vet, det låter helt sinnessjukt. Jag försökte skaka av mig känslan, tänka att men för i helvete det är helt osannolikt, ingen människa skulle göra något sådant till att börja med. Ingen människa skulle gå runt med bajs i handen, ingen människa skulle få för sig att pilla upp en annan persons toalettpappersförpackning och stoppa ner det där. Men det spelar tydligen ingen roll hur logisk och rationell jag försöker vara, rädslan sitter där som ett BERG och den har fortfarande inte släppt. Självklart råkade det här vara en dag då jag var i väldig obalans men jag tänkte ändå att jag skulle övervinna rädslan och fullkomligt ignorera mina galna tankar. Jag tittade på förpackningen och såg inga försök till att någon skulle ha brutit upp den, det luktade inte heller något konstigt om den (skit dvs) och jag tog en pappersrulle ifrån den. Men sen när jag väl satt på toa och skalat bort den yttersta delen av pappersrullen som jag alltid gör (tvång) så fick jag för mig att pappret jag nyss torkat mig med egentligen var fullt av mannens smittade bajs och att jag precis fått det mellan benen. Var tvungen att panikduscha och skölja av mig äckligheten men det har fortfarande inte släppt som sagt.

Har försökt tala med mig själv och resonera logiskt, har försökt surfa på nätet och har inte sett att bajs skulle kunna innehålla dessa smittor. Har dessutom för mig att HIV-partiklar dör så fort dom kommer utanför kroppen och att det inte finns en chans i universum att de skulle kunna leva på toapapper osv osv. Dessutom är det ju fysiskt omöjligt att klämma ner nåt sånt i en pappersrrulles fack utan att det syns och luktar, vilket det inte gjort.

Jag tror seriöst att jag håller på att bli galen. Jag klarar inte mer.
Det känns som om någon annan satt sig i min kropp och vill att jag ska må dåligt, som att det är meningen att jag ska vara orolig och obalanserad och snudd på livrädd. Nu känns det ju som om jag fått sjukdomen, att jag är smittad. Pga nåt så hemskt osannolikt och även om jag någonstans inser det så gör inte hjärnan det, för den fortsätter tro på mina påhittade historier. Jag kände ju rädslan och skräcken redan när jag såg den där mannen, redan då började jag fantisera ihop nån historia om pappret. Det här är så JÄVLA jobbigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.