bajshistorier som fastnar.
bajsidéerna har fortfarande inte släppt. jävla skit. slarvar med medicinen, uppenbarligen. någon fler än jag som poppar zoloft för att få bukt med sin ocd? (kanske inte har så många läsare nu för tiden, iofs, efter mitt lilla avbrott i skrivandet)
det är synd att det är så få människor som vågar prata om sina tvångssyndrom. att man ska måsta bli medlem i specialföreningar etc, när det ändå är ett ganska vanligt fenomen. att man bara kan se tvångsmänniskor i sådana där alieniserande program som outsiders. eller i form av något märkligt tv-reportage med dålig journalistik på en kommersiell kanal. var är alla vanliga människor med konstiga idéer? jag pratar iofs inte heller om det, men jag skriver om det iaf. det är det enda sättet jag vet om som gör det hanterbart.
tidigare i våras när jag gick på promenad med min kusin berättade hon om en riktigt läskig historia, självupplevd och allt. hon bor i studentkorridor och efter en ordentlig utekväll med utgång och allt en lördag hade hon kommit hem från krogen tillsammans med sin pojkvän och i det gemensamma korridorsköket hade det legat en kille som var alldeles blodig i ansiktet efter näsblod. han var stupfull och kunde knappt konversera och dom fick inte ur honom särskilt mycket, mer än att han frågade om han var i ett helt annat hus, vilket dom försökte informera honom om. när han till slut gått därifrån, så insåg dom att den stank han hade lämnat efter sig var tydlig trots att han gått och dom började undra vad fan det var frågan om.
en märklig mkt illaluktande stank som inte kunde lämna dem ifred, så dom satte igång och letade överallt och tillslut när dom öppnade en skrubb som ligger mellan det lilla hallutrymmet och själva korridoren så märkte dom att fyllot hade skitigt på golvet, förmodligen för att han inte hittat en toalett och varit så dyngrak att han inte visste vad annars han skulle ta sig till. enligt henne var det ingen enstaka korv, utan ett riktigt jävla fylleskiteri som kunde skådas på golvet och hon hade blivit så fruktansvärt äcklad att hon varit tvungen att duscha och skrubba kroppen fri från dessa bajspartiklar hon trodde svävade omkring i studentkorridoren.
dagen efter hade hon mailat hyresvärden och förklarat situtationen och att varken hon eller nån annan i kollektivet ville ta bort pervots kvarlämningar på ett väldigt tydligt och desperat sätt - och den mkt modiga kvinnliga hyresvärden hade vant kommit dit, skyfflat undan bajset och tagit hand om det utan att överhuvudtaget beklaga sig, tydligen. det kallar jag en cool hyresvärd. själv skulle jag aldrig palla ett sånt jobb (av förklarliga skäl..)
ända sedan min kusin berättade den här absurda och oerhört äckliga historien har jag haft betydligt fler ocd-tankar gällande bajs än någonsin. jag har t.om. känt det som att min kusin går omkring och bär på dessa bajspartiklar fortfarande, trots att det är helt och hållet jävla sjuka tankar, då hon knappast ens rörde vid det. men i min hjärna, som inte är riktigt som andras så kändes det, speciellt just efter hon berättat detta, som om hon badat i bajset rent av. och när jag insåg, under promenaden då hon berättade denna historia för mig, att vi rört vid varandra genom en kram så fick jag för mig att dessa bajspartiklar fastnade överallt på mig och stannade där för att hon hade dem på sig. ungefär som om dom var luftburna tbc-bakterier.
sick, men lite så är det att leva med ocd, iaf för mig.
det är synd att det är så få människor som vågar prata om sina tvångssyndrom. att man ska måsta bli medlem i specialföreningar etc, när det ändå är ett ganska vanligt fenomen. att man bara kan se tvångsmänniskor i sådana där alieniserande program som outsiders. eller i form av något märkligt tv-reportage med dålig journalistik på en kommersiell kanal. var är alla vanliga människor med konstiga idéer? jag pratar iofs inte heller om det, men jag skriver om det iaf. det är det enda sättet jag vet om som gör det hanterbart.
tidigare i våras när jag gick på promenad med min kusin berättade hon om en riktigt läskig historia, självupplevd och allt. hon bor i studentkorridor och efter en ordentlig utekväll med utgång och allt en lördag hade hon kommit hem från krogen tillsammans med sin pojkvän och i det gemensamma korridorsköket hade det legat en kille som var alldeles blodig i ansiktet efter näsblod. han var stupfull och kunde knappt konversera och dom fick inte ur honom särskilt mycket, mer än att han frågade om han var i ett helt annat hus, vilket dom försökte informera honom om. när han till slut gått därifrån, så insåg dom att den stank han hade lämnat efter sig var tydlig trots att han gått och dom började undra vad fan det var frågan om.
en märklig mkt illaluktande stank som inte kunde lämna dem ifred, så dom satte igång och letade överallt och tillslut när dom öppnade en skrubb som ligger mellan det lilla hallutrymmet och själva korridoren så märkte dom att fyllot hade skitigt på golvet, förmodligen för att han inte hittat en toalett och varit så dyngrak att han inte visste vad annars han skulle ta sig till. enligt henne var det ingen enstaka korv, utan ett riktigt jävla fylleskiteri som kunde skådas på golvet och hon hade blivit så fruktansvärt äcklad att hon varit tvungen att duscha och skrubba kroppen fri från dessa bajspartiklar hon trodde svävade omkring i studentkorridoren.
dagen efter hade hon mailat hyresvärden och förklarat situtationen och att varken hon eller nån annan i kollektivet ville ta bort pervots kvarlämningar på ett väldigt tydligt och desperat sätt - och den mkt modiga kvinnliga hyresvärden hade vant kommit dit, skyfflat undan bajset och tagit hand om det utan att överhuvudtaget beklaga sig, tydligen. det kallar jag en cool hyresvärd. själv skulle jag aldrig palla ett sånt jobb (av förklarliga skäl..)
ända sedan min kusin berättade den här absurda och oerhört äckliga historien har jag haft betydligt fler ocd-tankar gällande bajs än någonsin. jag har t.om. känt det som att min kusin går omkring och bär på dessa bajspartiklar fortfarande, trots att det är helt och hållet jävla sjuka tankar, då hon knappast ens rörde vid det. men i min hjärna, som inte är riktigt som andras så kändes det, speciellt just efter hon berättat detta, som om hon badat i bajset rent av. och när jag insåg, under promenaden då hon berättade denna historia för mig, att vi rört vid varandra genom en kram så fick jag för mig att dessa bajspartiklar fastnade överallt på mig och stannade där för att hon hade dem på sig. ungefär som om dom var luftburna tbc-bakterier.
sick, men lite så är det att leva med ocd, iaf för mig.
Som en brutal frontalkrock..
känns det när jag plötsligt slås blodig, när vi kör längst en landsväg i mörkret med snön yrande runt oss och plötsligt så syns något på vägen, men vi vet inte vad och PLÖTSLIGT kabooom så har vi kört på en älgkalv och allt blir en enda röra.
att ha OCD är ingen lek, det kan jag lova er. ens psyke är mer komplicerat än man kan tro, ens undermedvetna spelar en enorma spratt dagligen, ibland så gott som hela tiden. det beror på omständigheter och stress, tror jag.
Mina OCD-tankar dyker upp lite nu och då, ibland lika plötsligt som en älg på vägen i mörkret. Jag försöker skaka av mig tankarna lika snabbt som en hund som blivit blöt men det går inte lika bra, det ligger kvar i minnet och påminner mig om att ingenting är säkert.
Jag försöker tänka att det bara är ett kontrollbehov, ett gigantiskt sådant, som jag tar till när jag tappar kontrollen över annat i livet. Som min terapeut sa förut, att jag kan inte med säkerhet veta någonting säkert. Imorgon kan jag få en meteroid i huvudet, lika lite kan jag ha någon aning om vad allt består av, eller om det är smittobärande. Även om det är en chans på miljonen, så finns det en risk alltid, och det kan jag inte förhindra, hur mkt jag än försöker.
Idag fick jag för mig att det var bajs på disktrasan. Men vänta, det blir värre. Det var nämligen en hivman som gått in i min lägenhet när jag var på stan (för jag minns inte om jag faktiskt låste, men det gör jag ju alltid...) och bajsat på trasan för att sedan lägga den på min diskbänk. Inte så troligt, med andra ord... men ändå kommer den ologiska och helt överlöjliga tanken mot mig i ilandes fart och slår ner mig, gör mig tveksam, osäker, hypokondrisk och orolig. Så jag sätter mig framför datorn, loggar in på min bergodalbaneblogg och hoppas att jag kan skriva ur mig rädslan, frustrationen, och inse hur ologisk jag är och att det beror på min OCD, ingenting annat.
att ha OCD är ingen lek, det kan jag lova er. ens psyke är mer komplicerat än man kan tro, ens undermedvetna spelar en enorma spratt dagligen, ibland så gott som hela tiden. det beror på omständigheter och stress, tror jag.
Mina OCD-tankar dyker upp lite nu och då, ibland lika plötsligt som en älg på vägen i mörkret. Jag försöker skaka av mig tankarna lika snabbt som en hund som blivit blöt men det går inte lika bra, det ligger kvar i minnet och påminner mig om att ingenting är säkert.
Jag försöker tänka att det bara är ett kontrollbehov, ett gigantiskt sådant, som jag tar till när jag tappar kontrollen över annat i livet. Som min terapeut sa förut, att jag kan inte med säkerhet veta någonting säkert. Imorgon kan jag få en meteroid i huvudet, lika lite kan jag ha någon aning om vad allt består av, eller om det är smittobärande. Även om det är en chans på miljonen, så finns det en risk alltid, och det kan jag inte förhindra, hur mkt jag än försöker.
Idag fick jag för mig att det var bajs på disktrasan. Men vänta, det blir värre. Det var nämligen en hivman som gått in i min lägenhet när jag var på stan (för jag minns inte om jag faktiskt låste, men det gör jag ju alltid...) och bajsat på trasan för att sedan lägga den på min diskbänk. Inte så troligt, med andra ord... men ändå kommer den ologiska och helt överlöjliga tanken mot mig i ilandes fart och slår ner mig, gör mig tveksam, osäker, hypokondrisk och orolig. Så jag sätter mig framför datorn, loggar in på min bergodalbaneblogg och hoppas att jag kan skriva ur mig rädslan, frustrationen, och inse hur ologisk jag är och att det beror på min OCD, ingenting annat.