It's not me, it's my OCD.

jag vill ställa mig mot spegeln, skrika hööööögt dra i mitt hår och bara vara riktigt jävla arg på mig själv. det har ju gått så bra nu så länge, men sen efter att ha följt med en kompis som gjort en dum grej på akuten och sedan på intensiven, har gjort det värre. misstänker jag. likaså att det hamnade blod på min tröja, när sjukvårdarna stack nålen i honom. förstår ju att det inte är någon fara, han är frisk och så, men får ändå för mig att blodet kanske satt kvar som ett blodplåster på sjukvårdarna och att det liksom.. flög till min tröjärm och satte sig där för att smitta ner mig med något äckligt.

mina händer är lika röda nu som dom var för flera månader sedan då det var riktigt dåligt. tvättar dem stup i kvarten, kan inte hindra mig själv, måste tvätta-tvätta-tvätta händerna och dom är torra som fnöske. fnöske man verkligen inte vill ha på händerna. har som tur inte börjat bli såriga ännu, måste försöka sluta innan dom blir det.

på måndag ska jag till psyk-farbrorn igen. kl 10.00. hur nu de ska gå med mitt fina dygn. hatar att gå dit när jag känner jag blivit sämre, att det inte går bra. sist så berömde han mig för hur målmedveten och duktig jag verkade vara.
well... det går ju som en bergodalbana. och ibland.. så går det mest neråt.

var hos ocd-terapeuten i måndags och det gick faktiskt rätt bra, han utmanade mig och vi gav oss ut i sjukhusmiljön för att gå runt och se hur det gick för mig, om jag pallade eller inte. först, när vi satt på hans rum på psyk frågade han mig om jag skulle våga gå in på en toalett någonstans på sjukhuset och typ, tvätta händerna... men det ville jag inte, eftersom det känns typ hur ohygieniskt och äckligt och ångestframkallande som helst. men jag gick iaf med på att gå in i ett omklädningrum och väl därinne tog jag på handfatat (utsatte mig för det och räknade hur länge ångesten höll i sig) men det gick faktiskt utan problem, men sen såg jag något som såg ut som blodstänk över en skohylla och fick lite ångest.. kanske en 5 på en skala mellan 1-10. berättade det för terapeuten och han sa bara "ja, vem vet vad det är, varken du eller jag".. han ska inte försäkra mig om att det inte är det för det förvärrar bara tvångssyndromet.

sen gick vi vidare genom sjukhuset, jag höll handen längst ett sånt där handtagsgrej som finns vid väggarna på trappor och det gick bra sen fortsatte vi.. det blev lite jobbigt när vi gick förbi dörren där std-kliniken va, eller där man kollar om man har könssjukdomar etc, för jag fick för mig att en massa hiv-smittade gått in där och att det på något konstigt sätt låg kvar smitta i luften eller nåt. men sen när vi passerat så glömde jag bort det ganska snabbt. vi gick förbi restaurangerna, centralhallen och till apoteket. sen gick vi tillbaka igen, då kom nog den största ångesten, för vi mötte på en gubbe som jag sett på bussen tidigare, som är riktig äcklig och ser obehaglig ut. han har typ nåt fel.. och verkar vara alkoholist eller gå på droger. hur som helst så typ tryckte jag mig ena väggen så mkt som möjligt för att komma så långt bort från honom som möjligt.. fick även för mig att han kanske kom direkt från std-kliniken, där man gett honom hans hivmedicin eller något och nu gick han därifrån och smittade ner alla i sin väg.

helt ologisk tanke egentligen, jag hade ju inte direkt sex med honom eller ens rörde honom, så risken borde ju rimligtvis vara väldigt liten. men det spelar inte så stor roll när man väl är i situation, för då tar tvångssyndromet över och rationella tankar finns inte ens på kartan.

var tvungen att ha en tvättsession när jag kom hem, trots att jag lovat terapeuten att inte tvätta mig och försöka leva som vanligt. men sen har det gått rätt bra. fick dock en rejäl släng av ångest idag, men nu känns det bättre. blir alltid värre när man stressar, har jag märkt.

off'n'out.