det här gör mig glad.
en klar himmelen med några slöjmoln.
Inga OCD-moln på himmelen för tillfället. Fick nån snabb tanke i stil med: USCH NU FICK JAG BAJS PÅ PLASTPÅSEN när jag hade handlat tidningar häromdagen men det gick över, var dock tvungen att tvätta händerna efteråt. Fått några snabba förbiflashande tvångstankar eftersom jag varit så förbannat förkyld sista veckan, vilket förstås väckte hypokondrikern i mig. Stressmage som resulterat i kräkningar helt apropå ingenting plus en kraftig förkylning fick mig stundtals att känna mig som en svårt sjuk person helt utan immunförsvar, men samtidigt så vet jag ju att det bara är tvånget och inget annat och kan på något vis skita i det därför. Det är bra! Kul att jag fått några nya läsare också! Välkomna.
ocd ----> ångest.
Min terapeut pratade mycket om att man skulle identifiera sin ångest, dvs först och främst tänka "det här är inte jag, det är mina tvångstankar och mitt tvångssyndrom" för att sedan ta det ett steg längre och inse vad som egentligen oroade en och gav en ångest.
Jag vet att en stor anledning till mitt OCD-beteende beror på att jag är så in i nordens stressad ibland och då blir det enklare att ta ut stressen och frustrationen på något tydligt, än att faktiskt fråga sig själv vad det är som stressar. Just nu börjar jag tro att jag fått stressmage istället, att OCD utmynnat i riktig ångest dvs, ångest och stress och att magen säger ifrån.
Jag har så förbannat mycket i tankarna nu att jag knappt kan tänka, kan inte skilja på allt jag vill, vad jag vill mer än något annat och vad som inte är riktigt nödvändigt. Jag tror att jag saknar någon slags prioritetsgen som andra människor har.
Minns sommaren för några år sen, jag och mitt ex bodde i en lägenhet i närheten av Söder. Det var storstadspuls, mycket människor, hela tiden en puls som jag var ovan vid. De fåtalet mindre lyckade människor, om man får uttrycka sig så när man beskriver alkoholister, hemlösa och narkomaner som man kan se hemma var betydligt högre och förekommande där. Det kändes ibland som att jag inte kunde slappna av ens för ett ögonblick för överallt gömde sig dessa små faror. Jag kunde inte ta på vissa ställen i hissen, jag lackade ur fullständigt på ex:et som höll på att få magsår av mina krav och konstiga nojor. Eftersom jag vägrade gå ner och hjälpa honom i tvättstugan när det skulle tvättas fick han ta ett tungt lass, särskilt när jag inte tyckte att kläderna var tillräckligt rena efter en tvätt utan tvingade honom till att tvätta dem igen. Ibland gick det så långt att jag inte kunde ha vissa kläder för att jag hade haft dem på mig när jag gick förbi någon "skum" och äcklig människa.
Jag minns särskilt när mina två vänninor hälsade på, dom bodde i vår lägenhet under några dagar och jag var så illa däran att jag kunde gå upp mitt i natten för att duscha eftersom jag kände instinktivt att jag var skitig och smittad av något från dagen innan. Främst var det så att vi skulle ta en tunnelbana från ett ställe, och därmed passera en bussvänthall, och i denna låg det en hög med papper fyllda med något som såg ut precis som blod. Jag vet inte om det var det, eller om det var ketchup, men dessa jävla papper förföljde mig i tankarna flera veckor och t.om. månader efteråt. Jag tror till och med jag slängde kläderna jag hade på mig, för att jag var bombsäker på att dom "smittats" ner av blodet på pappret.
Likaså minns jag hur jag fick ett riktigt frispel hemma hos mitt ex bror, jag kände sån enorm äckelkänslor av någonting som hänt under dagen (minns ej vad) att jag var tvungen att duscha hemma hos honom, få ett par kallingar av honom och sedan slänga trosorna.
Det här är två somrar sen, och även om jag visserligen har kvar vissa tvångstankar så har det blivit extremt mycket bättre. Nu verkar dock ångest över saker sippra ut och igenom kroppen på andra sätt, vilket inte heller är så skönt, men jag slipper iaf bete mig som ett riktigt ärkepsycho.
Jag vet att en stor anledning till mitt OCD-beteende beror på att jag är så in i nordens stressad ibland och då blir det enklare att ta ut stressen och frustrationen på något tydligt, än att faktiskt fråga sig själv vad det är som stressar. Just nu börjar jag tro att jag fått stressmage istället, att OCD utmynnat i riktig ångest dvs, ångest och stress och att magen säger ifrån.
Jag har så förbannat mycket i tankarna nu att jag knappt kan tänka, kan inte skilja på allt jag vill, vad jag vill mer än något annat och vad som inte är riktigt nödvändigt. Jag tror att jag saknar någon slags prioritetsgen som andra människor har.
Minns sommaren för några år sen, jag och mitt ex bodde i en lägenhet i närheten av Söder. Det var storstadspuls, mycket människor, hela tiden en puls som jag var ovan vid. De fåtalet mindre lyckade människor, om man får uttrycka sig så när man beskriver alkoholister, hemlösa och narkomaner som man kan se hemma var betydligt högre och förekommande där. Det kändes ibland som att jag inte kunde slappna av ens för ett ögonblick för överallt gömde sig dessa små faror. Jag kunde inte ta på vissa ställen i hissen, jag lackade ur fullständigt på ex:et som höll på att få magsår av mina krav och konstiga nojor. Eftersom jag vägrade gå ner och hjälpa honom i tvättstugan när det skulle tvättas fick han ta ett tungt lass, särskilt när jag inte tyckte att kläderna var tillräckligt rena efter en tvätt utan tvingade honom till att tvätta dem igen. Ibland gick det så långt att jag inte kunde ha vissa kläder för att jag hade haft dem på mig när jag gick förbi någon "skum" och äcklig människa.
Jag minns särskilt när mina två vänninor hälsade på, dom bodde i vår lägenhet under några dagar och jag var så illa däran att jag kunde gå upp mitt i natten för att duscha eftersom jag kände instinktivt att jag var skitig och smittad av något från dagen innan. Främst var det så att vi skulle ta en tunnelbana från ett ställe, och därmed passera en bussvänthall, och i denna låg det en hög med papper fyllda med något som såg ut precis som blod. Jag vet inte om det var det, eller om det var ketchup, men dessa jävla papper förföljde mig i tankarna flera veckor och t.om. månader efteråt. Jag tror till och med jag slängde kläderna jag hade på mig, för att jag var bombsäker på att dom "smittats" ner av blodet på pappret.
Likaså minns jag hur jag fick ett riktigt frispel hemma hos mitt ex bror, jag kände sån enorm äckelkänslor av någonting som hänt under dagen (minns ej vad) att jag var tvungen att duscha hemma hos honom, få ett par kallingar av honom och sedan slänga trosorna.
Det här är två somrar sen, och även om jag visserligen har kvar vissa tvångstankar så har det blivit extremt mycket bättre. Nu verkar dock ångest över saker sippra ut och igenom kroppen på andra sätt, vilket inte heller är så skönt, men jag slipper iaf bete mig som ett riktigt ärkepsycho.
plus ett minus ett.
Åkte till farmor över helgen, det var skönt att få komma bort och få lite ny luft i lungorna. Börjar kännas bättre och bättre faktiskt, men ibland får jag för mig grejer eller så driver min nyfikenhet mig till att läsa om saker som jag kanske inte borde. Min mamma har exemplifierat det rätt bra, hon förstår inte varför man tittar på skräckfilmer, eftersom att ingen människa kan väl må bra av att skrämmas upp så fruktansvärt frivilligt. Även om jag inte helt håller med henne om den saken så kan jag förstå principen, att man helt enkelt låter bli saker som man skräms av. Det är ju helt frivilligt. Det går dock emot principen som behandlingen går ut på, det vill säga att faktiskt utsätta sig för "faror", och även om det i mitt fall inte handlar om några skräckfilmer så är det bra likt.
Fick för mig att läsa en tråd i ett forum om narkomaner i Ukraina. Mest för att jag kan finna sådant intressant, men samtidigt väldigt skrämmande. Det var konstnärligt tagna fotografier av en rad narkomaner och tillika HIV-smittade personer som levt ett hemskt liv och det var riktigt otäcka bilder. Jag tänkte att om jag kollar så utmanar jag mig själv, det vill säga, jag ser personerna, läser texterna och läser om deras livsöden. Det blir mer tydligt att det inte är någonting luftburet som smittar likt en förkylning, även om jag innerst inne givetvis veet det, så kan mina ologiska resonemang få mig att tro det. Men jag blev faktiskt riktigt riktigt uppskärrad och rädd av bilderna. Och då kan jag ju tycka att det var lite onödigt såhär i efterhand. Men samtidigt så tror jag att det är en bit på vägen, att faktiskt kunna läsa ordet utan att bli rädd. Det kan jag dock inte än, men snart kanske. Jag tror att det kommer att gå över, den här hemska känslan, den kommer att släppa snart och då kan jag skatta den på skalan och den är inte alls lika hög som jag först trott.
Ja, det var väl den lite mer negativa händelsen. En mer positiv var att jag utan problem kunde gå hem till min kompis som tidigare i vår, ja för flera månader sen rent av, berättade en hysteriskt tragikomisk historia om hur hon och hennes kille en sen kväll hittat en kille med näsblod och ofräscht utseende liggandes i korridorsköket dyngrak och helt borta. När de fått ut honom ur korridorsköket och ur huset, hade de börjat känna en enorm stank, en oplacerbar doft som påminde om någonting mycket ofräscht. Och efter mkt letande, hade dom hittat en stor hög med ritkigt bakisbajs i en skrubbliknande garderob.
Men detta kopplade jag bort fullständigt när jag gick dit och hälsade på, stod och småsnackade lite i köket med henne för att sedan gå hem till mig igen. Det var duktigt av mig. Förut hade det varit en omöjlighet, och om jag väl hade gjort det hade jag måstat duscha samt slänga kläderna i en plastpåse, som jag likt en rabiessmittad hund burit ut till tvättstugan för att tvätta, några veckor senare. Nu har jag på mig kläderna, har inte duschat och det känns faktiskt inte farligt alls. :) I'm good, I'm fucking brilliant.
Fick för mig att läsa en tråd i ett forum om narkomaner i Ukraina. Mest för att jag kan finna sådant intressant, men samtidigt väldigt skrämmande. Det var konstnärligt tagna fotografier av en rad narkomaner och tillika HIV-smittade personer som levt ett hemskt liv och det var riktigt otäcka bilder. Jag tänkte att om jag kollar så utmanar jag mig själv, det vill säga, jag ser personerna, läser texterna och läser om deras livsöden. Det blir mer tydligt att det inte är någonting luftburet som smittar likt en förkylning, även om jag innerst inne givetvis veet det, så kan mina ologiska resonemang få mig att tro det. Men jag blev faktiskt riktigt riktigt uppskärrad och rädd av bilderna. Och då kan jag ju tycka att det var lite onödigt såhär i efterhand. Men samtidigt så tror jag att det är en bit på vägen, att faktiskt kunna läsa ordet utan att bli rädd. Det kan jag dock inte än, men snart kanske. Jag tror att det kommer att gå över, den här hemska känslan, den kommer att släppa snart och då kan jag skatta den på skalan och den är inte alls lika hög som jag först trott.
Ja, det var väl den lite mer negativa händelsen. En mer positiv var att jag utan problem kunde gå hem till min kompis som tidigare i vår, ja för flera månader sen rent av, berättade en hysteriskt tragikomisk historia om hur hon och hennes kille en sen kväll hittat en kille med näsblod och ofräscht utseende liggandes i korridorsköket dyngrak och helt borta. När de fått ut honom ur korridorsköket och ur huset, hade de börjat känna en enorm stank, en oplacerbar doft som påminde om någonting mycket ofräscht. Och efter mkt letande, hade dom hittat en stor hög med ritkigt bakisbajs i en skrubbliknande garderob.
Men detta kopplade jag bort fullständigt när jag gick dit och hälsade på, stod och småsnackade lite i köket med henne för att sedan gå hem till mig igen. Det var duktigt av mig. Förut hade det varit en omöjlighet, och om jag väl hade gjort det hade jag måstat duscha samt slänga kläderna i en plastpåse, som jag likt en rabiessmittad hund burit ut till tvättstugan för att tvätta, några veckor senare. Nu har jag på mig kläderna, har inte duschat och det känns faktiskt inte farligt alls. :) I'm good, I'm fucking brilliant.