torsdag.
Blir förbannad på mig själv, samtidigt som jag inte riktigt orkar bry mig om det. Hade tänkt att jag genom att få lite struktur i mitt liv skulle börja må lite bättre. En av idéerna var att stiga upp i bra tid varje dag, nämligen mellan 9-10. Det gick fullständigt åt helvete idag. Tog mig inte upp förrän halv ett. Blir arg på mig själv. Somnade dock inte förrän kring fyratiden inatt för att tankarna snurrade runt som en tornado i huvudet på mig. Jag börjar må bättre och i samma veva dyker alla idéer och planer för framtiden upp.. känner igen det, blir nästan lite manisk.
Hur som helst, diskningen igår blev det pannkaka av. Jag diskade bara hälften och sen blev jag tvungen att pausa. Det blev helt enkelt för ångestframkallande. Det är svårt att beskriva känslan, men det känns som om allt blir smutsigare istället för renare när jag diskar ibland. TROTS att jag precis kokat diskborsten. Helknäppt...
Hade även ganska mycket kontrolltvång igår. Försökte stå emot. Men jag får för mig att jag fått nåt brev från sjukhuset där det står något hemskt och att detta brev på något sätt hamnar ute i trapphuset. Jag vet inte riktigt hur, ibland får jag för mig att jag själv kastar ut det. Men det skulle jag ju aldrig göra, och jag har dessutom inte fått något sådant hemskt brev från sjukhuset. Det är mer en skräckhistoria som tvånget hittar på. Iaf så måste jag då gå ut i trapphuset och gå ner till nedersta våningen och kolla så att det inte ligger något brev där. Och när jag gör denna kontroll så är det som att jag inte riktigt litar på mina egna observationer. Jag måste kolla flera gånger, verkligen kolla av hela området succesivt med blicken, scanna av det. Ligger det något kuvert? Ligger det något papper? Jag måste kolla under trappan också. Skitjobbigt. Var säkert ner och kollade 4-5 gånger, tappade räkningen. Varje gång med andan i halsgropen eftersom jag inte vill bli påkommen av någon granne som undrar vad jag gör.
Psykfall x 100.
Blir tokig på mig själv.
Sen när jag gjort det där sista gången fick jag ont bak på vristen. Tänkte att jag stuckit mig på något, en kanyl typ. Det är också ett återkommande tema. Men man skulle ju MÄRKA om man stack sig på en kanyl i samma sekund man gjorde det, det är ju inget man kommer på i efterhand så med den logiska tanken har jag försökt stöta ifrån mig alla sådana tankar. Nu känner jag att det blir värre bara genom att skriva om det så jag ska sluta.
Fan, vad trött man blir på sig själv.
Varför...
Hur som helst, diskningen igår blev det pannkaka av. Jag diskade bara hälften och sen blev jag tvungen att pausa. Det blev helt enkelt för ångestframkallande. Det är svårt att beskriva känslan, men det känns som om allt blir smutsigare istället för renare när jag diskar ibland. TROTS att jag precis kokat diskborsten. Helknäppt...
Hade även ganska mycket kontrolltvång igår. Försökte stå emot. Men jag får för mig att jag fått nåt brev från sjukhuset där det står något hemskt och att detta brev på något sätt hamnar ute i trapphuset. Jag vet inte riktigt hur, ibland får jag för mig att jag själv kastar ut det. Men det skulle jag ju aldrig göra, och jag har dessutom inte fått något sådant hemskt brev från sjukhuset. Det är mer en skräckhistoria som tvånget hittar på. Iaf så måste jag då gå ut i trapphuset och gå ner till nedersta våningen och kolla så att det inte ligger något brev där. Och när jag gör denna kontroll så är det som att jag inte riktigt litar på mina egna observationer. Jag måste kolla flera gånger, verkligen kolla av hela området succesivt med blicken, scanna av det. Ligger det något kuvert? Ligger det något papper? Jag måste kolla under trappan också. Skitjobbigt. Var säkert ner och kollade 4-5 gånger, tappade räkningen. Varje gång med andan i halsgropen eftersom jag inte vill bli påkommen av någon granne som undrar vad jag gör.
Psykfall x 100.
Blir tokig på mig själv.
Sen när jag gjort det där sista gången fick jag ont bak på vristen. Tänkte att jag stuckit mig på något, en kanyl typ. Det är också ett återkommande tema. Men man skulle ju MÄRKA om man stack sig på en kanyl i samma sekund man gjorde det, det är ju inget man kommer på i efterhand så med den logiska tanken har jag försökt stöta ifrån mig alla sådana tankar. Nu känner jag att det blir värre bara genom att skriva om det så jag ska sluta.
Fan, vad trött man blir på sig själv.
Varför...
Kommentarer
Trackback