It's not me, it's my OCD.

Åkte till farmor över helgen, det var skönt att få komma bort och få lite ny luft i lungorna. Börjar kännas bättre och bättre faktiskt, men ibland får jag för mig grejer eller så driver min nyfikenhet mig till att läsa om saker som jag kanske inte borde. Min mamma har exemplifierat det rätt bra, hon förstår inte varför man tittar på skräckfilmer, eftersom att ingen människa kan väl må bra av att skrämmas upp så fruktansvärt frivilligt. Även om jag inte helt håller med henne om den saken så kan jag förstå principen, att man helt enkelt låter bli saker som man skräms av. Det är ju helt frivilligt. Det går dock emot principen som behandlingen går ut på, det vill säga att faktiskt utsätta sig för "faror", och även om det i mitt fall inte handlar om några skräckfilmer så är det bra likt.

Fick för mig att läsa en tråd i ett forum om narkomaner i Ukraina. Mest för att jag kan finna sådant intressant, men samtidigt väldigt skrämmande. Det var konstnärligt tagna fotografier av en rad narkomaner och tillika HIV-smittade personer som levt ett hemskt liv och det var riktigt otäcka bilder. Jag tänkte att om jag kollar så utmanar jag mig själv, det vill säga, jag ser personerna, läser texterna och läser om deras livsöden. Det blir mer tydligt att det inte är någonting luftburet som smittar likt en förkylning, även om jag innerst inne givetvis veet det, så kan mina ologiska resonemang få mig att tro det. Men jag blev faktiskt riktigt riktigt uppskärrad och rädd av bilderna. Och då kan jag ju tycka att det var lite onödigt såhär i efterhand. Men samtidigt så tror jag att det är en bit på vägen, att faktiskt kunna läsa ordet utan att bli rädd. Det kan jag dock inte än, men snart kanske. Jag tror att det kommer att gå över, den här hemska känslan, den kommer att släppa snart och då kan jag skatta den på skalan och den är inte alls lika hög som jag först trott.

Ja, det var väl den lite mer negativa händelsen. En mer positiv var att jag utan problem kunde gå hem till min kompis som tidigare i vår, ja för flera månader sen rent av, berättade en hysteriskt tragikomisk historia om hur hon och hennes kille en sen kväll hittat en kille med näsblod och ofräscht utseende liggandes i korridorsköket dyngrak och helt borta. När de fått ut honom ur korridorsköket och ur huset, hade de börjat känna en enorm stank, en oplacerbar doft som påminde om någonting mycket ofräscht. Och efter mkt letande, hade dom hittat en stor hög med ritkigt bakisbajs i en skrubbliknande garderob.

Men detta kopplade jag bort fullständigt när jag gick dit och hälsade på, stod och småsnackade lite i köket med henne för att sedan gå hem till mig igen. Det var duktigt av mig. Förut hade det varit en omöjlighet, och om jag väl hade gjort det hade jag måstat duscha samt slänga kläderna i en plastpåse, som jag likt en rabiessmittad hund burit ut till tvättstugan för att tvätta, några veckor senare. Nu har jag på mig kläderna, har inte duschat och det känns faktiskt inte farligt alls. :) I'm good, I'm fucking brilliant.

Börjar faktiskt få ordning på situationen nu *peppar peppar ta i trä*. Det glädjer mig faktiskt, för jag slipper gå runt med snustorra händer som ser sårade ut, jag slipper det där tunga lasset av psykisk oro inför saker som andra människor inte bryr sig ett skvatt om. Jag slipper vara så jävla begränsad.

Det kan dock vända väldigt snabbt, om jag inte är uppmärksam och kör på de råd som jag fick under min behandling. Vissa saker är fortfarande svåra, som att låta bli att tvätta händerna efter att jag gått ut med soporna, att inte tvätta händerna när jag varit på stan en hel eftermiddag eller att jag tar omvägar för att slippa gå förbi offentliga toaletter eller få ångest när jag ser hundbajs ute.

Igår fick jag en flashback, exempelvis.

Jag blir plötsligt sugen på godis, sötsaker och annat slisk när jag sitter hemma framför tvn och tänker att fan, jag ska minsann unna mig lite, så jag tar på mig skorna och jackan och går ut. Precis när jag gått ut i trapphuset och stängt dörren och låst den och med automatik blickar ner för trappan, ser jag att det längst ner på nedersta trappsteget och på golvet bredvid ligger extremt många röda fläckar. Hjärnan börjar varna och skriker BLOD BLOD BLOD!!! och jag börjar hyperventilera. Om detta hade hänt för något år sen, eller två, tre, så hade jag gått in igen utan att ha brytt mig om att köpa godis. Istället så svalde jag hårt och tänkte "Näe, nu jävlar ska jag inte låta några jävla röda fläckar hindra mig!", men eftersom de röda fläckarna var i anslutning till trappen vågade jag inte ta trappen utan tog hissen istället och smög längst med väggen i trapphuset för att slippa bli nerkladdad av vad jag antar var blod.

Väl utanför porten till huset låg det också en massa blodstänk och en nersölad blodig cigarett. Jag andades djupt och försökte tränga bort alla tankar på att det var nedsmittat blod som skulle hoppa upp på mina skor, vader och byxor och fortsatte till affären. Jag tänkte "Det är mina tvångstankar, inget annat!" på vägen dit och blundade nästan medan jag gick. Väl där köpte jag lösgodis, använde handen som kanske möjligen hade fått blod på (som typ hoppat från golvet, jättetroligt?!) för att veckla ut påsen och sen köpte jag en Coca cola zero, en chipspåse och en kanelsnäcka innan jag gick hem igen och frossade framför tvn.

Men nu kanske vi inte ska glida bort från samtalsämnet.
Tvättade jag händerna när jag kom hem?
Ja, tyvärr. Men jag gjorde det bara snabbt i förbifarten och inte alls med lika mycket tvål som jag skulle ha gjort förut.
Inte heller fick jag den där megaångesten direkt efteråt utan en hanterbar ångest, som jag skulle skatta som kanske en 5:a på en skala mellan 1-10.
Jag åt mitt godis från godispåsen.
Jag åt chips utan att blinka (med "nedsölade" händer).

Idag när jag vaknade fick jag dock en ångestattack.
Fick för mig att jag skulle maila kvartersvärden och lite subtilt fråga när städning av trapphuset sker och hinta lite om att det var fläckar på golvet i trapphuset, men även det har jag lyckats hålla mig ifrån!
Jag tycker att jag är duktig faktiskt, för såhär bra och "normal" har jag inte varit på länge. Får se om jag tar mig ut och kan gå förbi blodstänken senare idag, det är åtminstone tanken.

Idag var jag hos min terapeut. Det gick rätt bra, egentligen var det tänkt att vi skulle gå omkring runt sjukhuset och främst utanför infektion eftersom jag har sådan skräck för det stället, men jag pallade inte det idag så det får bli en annan gång. Det var skönt att prata och häva ur sig allt som känns betungande, men trots att det var ett par saker så var det dessto fler sm kändes bra.

åh, jag vet varken ut eller in känns det som och all denna stress från allt annat och inte nödvändigtvis ocd-tankar mynnar ut i tvångsbeteende. det är så jävla jobbigt att behöva gå å tvätta händerna tills dom är så torra att de blöder.

och det gör dom nu, dom har spruckit. och jag försöker att inte gå å tvätta handjävlarna, men jag måste göra det ändå.

idag har jag dessutom tvättat, vilket jag sällan gör då min pojkvän brukar hjälpa mig, eller så delar vi upp det, så jag stoppar in smutstvätten i tvättmaskinerna i tvättstugan, och han går ner när dom är färdiga och hänger upp tvätten alt stoppar i torktumlare, och sen viker han ihop och bär upp. det är lättast, för då slipper jag handskas med helt ren tvätt och tro att jag smutsar ner den.

jag vet att ocd är ett kontrollbehov, att det kanske är så att när jag tappar kontrollen över allt annat - då har jag ju iaf kontroll över min renlighet. snacka om i-lands problem egentligen, skulle vilja se ett biafrabarn springa runt och tvätta händerna i ungefär inget vatten eller jätteskitiga vattnet som finns där.

idag har jag iaf ställts inför några utmaningar.

1) tvätta helt själv. när jag skulle gå ner med tvättgrejset till tvättstugan stod det en mörkhyad man och delade ut reklam, vilket fick mig att vända i dörren och gå in igen. senast igår såg jag på tv att det faktiskt är så att 1/4 av de som bär på HIV i sverige, faktiskt är mörkhyade. alltså blev denna man med ens utsatt för alla mina fantasier och hade med allra största sannolik HIV (yeah right).

till slut så bet jag ihop, räknade till 60 och sen gick jag ner, han stod dock fortfarande kvar men jag sket i det och gick vidare till tvättstugan.

2) upptäckte ett särskilt suspekt märke på dörren nere i trapphuset. med min detaljsökarsyn så uppenbarade sig ännu ett problem. jag var tvungen att ta på mig mina vantar nästa gång, så jag slapp riskera att ta i det, det kunde faktiskt ha varit blod. nu, i skrivande stund, kommer tanken svischandes förbi i huvudet, att det kanske till och med var den mörkhyade mannens hivsmittade blod.

3) när jag skulle slänga soporna, vilket jag fortsättningsvis tänker överlåta åt min pojkvän (precis som det varit innan) så märkte jag att något fyllo hade spytt precis utanför soprummet. detta var inte så najs. rent av riktigt äckligt. men jag bet ihop, öppnade sopdörren & slängde soporna, sen gick jag därifrån.



conclusion: jag överlevde, åtminstone hitills. jag har adventsstädat och imorgon (idag) tänker jag utmana mig själv ytterligare genom att åka ner på stan och handla julklappar. förhoppningsvis är det inte lika mkt folk som jag antar att det var igår (lördag).

jag vill ställa mig mot spegeln, skrika hööööögt dra i mitt hår och bara vara riktigt jävla arg på mig själv. det har ju gått så bra nu så länge, men sen efter att ha följt med en kompis som gjort en dum grej på akuten och sedan på intensiven, har gjort det värre. misstänker jag. likaså att det hamnade blod på min tröja, när sjukvårdarna stack nålen i honom. förstår ju att det inte är någon fara, han är frisk och så, men får ändå för mig att blodet kanske satt kvar som ett blodplåster på sjukvårdarna och att det liksom.. flög till min tröjärm och satte sig där för att smitta ner mig med något äckligt.

mina händer är lika röda nu som dom var för flera månader sedan då det var riktigt dåligt. tvättar dem stup i kvarten, kan inte hindra mig själv, måste tvätta-tvätta-tvätta händerna och dom är torra som fnöske. fnöske man verkligen inte vill ha på händerna. har som tur inte börjat bli såriga ännu, måste försöka sluta innan dom blir det.

på måndag ska jag till psyk-farbrorn igen. kl 10.00. hur nu de ska gå med mitt fina dygn. hatar att gå dit när jag känner jag blivit sämre, att det inte går bra. sist så berömde han mig för hur målmedveten och duktig jag verkade vara.
well... det går ju som en bergodalbana. och ibland.. så går det mest neråt.

var hos ocd-terapeuten i måndags och det gick faktiskt rätt bra, han utmanade mig och vi gav oss ut i sjukhusmiljön för att gå runt och se hur det gick för mig, om jag pallade eller inte. först, när vi satt på hans rum på psyk frågade han mig om jag skulle våga gå in på en toalett någonstans på sjukhuset och typ, tvätta händerna... men det ville jag inte, eftersom det känns typ hur ohygieniskt och äckligt och ångestframkallande som helst. men jag gick iaf med på att gå in i ett omklädningrum och väl därinne tog jag på handfatat (utsatte mig för det och räknade hur länge ångesten höll i sig) men det gick faktiskt utan problem, men sen såg jag något som såg ut som blodstänk över en skohylla och fick lite ångest.. kanske en 5 på en skala mellan 1-10. berättade det för terapeuten och han sa bara "ja, vem vet vad det är, varken du eller jag".. han ska inte försäkra mig om att det inte är det för det förvärrar bara tvångssyndromet.

sen gick vi vidare genom sjukhuset, jag höll handen längst ett sånt där handtagsgrej som finns vid väggarna på trappor och det gick bra sen fortsatte vi.. det blev lite jobbigt när vi gick förbi dörren där std-kliniken va, eller där man kollar om man har könssjukdomar etc, för jag fick för mig att en massa hiv-smittade gått in där och att det på något konstigt sätt låg kvar smitta i luften eller nåt. men sen när vi passerat så glömde jag bort det ganska snabbt. vi gick förbi restaurangerna, centralhallen och till apoteket. sen gick vi tillbaka igen, då kom nog den största ångesten, för vi mötte på en gubbe som jag sett på bussen tidigare, som är riktig äcklig och ser obehaglig ut. han har typ nåt fel.. och verkar vara alkoholist eller gå på droger. hur som helst så typ tryckte jag mig ena väggen så mkt som möjligt för att komma så långt bort från honom som möjligt.. fick även för mig att han kanske kom direkt från std-kliniken, där man gett honom hans hivmedicin eller något och nu gick han därifrån och smittade ner alla i sin väg.

helt ologisk tanke egentligen, jag hade ju inte direkt sex med honom eller ens rörde honom, så risken borde ju rimligtvis vara väldigt liten. men det spelar inte så stor roll när man väl är i situation, för då tar tvångssyndromet över och rationella tankar finns inte ens på kartan.

var tvungen att ha en tvättsession när jag kom hem, trots att jag lovat terapeuten att inte tvätta mig och försöka leva som vanligt. men sen har det gått rätt bra. fick dock en rejäl släng av ångest idag, men nu känns det bättre. blir alltid värre när man stressar, har jag märkt.

off'n'out.

på att uppdatera denna bloggen. Jag lovar.

Och jag ska även bli bättre till hälsan sett. Nu har jag varit på terapi varje vecka i sex veckor och jag måste säga att det känns betydligt bättre. Jag är inte samma deprimerade tvångssyndrom människa som jag var i början av detta året. Det känns som om det blir lättare och andas och lättare att leva.

Äter numera zoloft, 100 mg om dagen. Det hjälper faktiskt, jag märker det inte genom att allt känns underbart, fåglarna kvittrar, etc utan jag märker det genom att jag blir mycket sämre bara på några dagar om jag slarvar med medicinen.

Sedan tre veckor tillbaka har jag börjat träffa G från psyk, som är specialist på OCD/tvångssyndrom. Det var han jag träffade ett antal ggr i januari/februari också. Men istället för att gå dit så kommer han hem till mig, vilket underlättar något enormt för mig eftersom jag fobiskt undviker att gå till sjukhuset och avskyr det stället.

För er som inte hängt med så startade mitt tvångssyndrom i samma veva som jag tog ett sommarjobb på sjukhuset som... woola, hygientekniker (läs: skurtant). Efter det blev det bara värre och värre och jag kan knappt vistas på sjukhus överhuvudtaget.

Känns iaf skönt att ha tagit tag i problemet igen eftersom det eskalerade lite under sommaren, nu känns det som om jag återigen börjar få lite mer kontroll på vardagen. Steg för steg blir jag bättre, jag är faktiskt förhoppningsfull.

men har inte riktigt haft varken tid eller lust till att älta mitt tvångssyndrom på sistone.

nu har det dock blivit mer igen, varför vet jag inte. Kanske känner jag mig otrygg, stressad eller mer deppad än vanligt. Har tillbringat mycket av sommaren i en annan ort, eftersom jag och min pojkvän fick bo gratis i en lägenhet där och då gick det rätt bra. Men i samband med att mina kompisar kom och hälsade på ökade det.

Jobbigast blev det när vi skulle ta bussen från tunnelbanestationen och det var en massa papper på golvet fullt med blod, eller åtminstone något som såg ut som blod. Det var sådant där papper man brukar torka händerna på offentliga toaletter som låg där och om jag inte minns fel så gick vi in i bussväntesalen men när jag såg det där så vände jag om och vi valde en annan dörr in i bussvänthallen. Efter det kände jag smutsig och äcklig och smittad och var tvungen att duscha. Har fortfarande inte riktigt hämtat mig från händelsen..

Nu när jag kommit hem igen, till lägenheten har jag börjat tvätta händerna altl oftare. Börjar snart få sår, och har efter att pappa tjatat tagit kontakt med ocd-psykgubben igen för att gå å få hjälp ungefär en gång i veckan. Bara det känns extra jobbigt..

det är ju som bekant väldigt nära mellan psykiatrin och infektion, och på infektion finns sådana som bär på smittan som jag är räddats för i hela världen.

Har inte skrivit på veckor, ja till och med månader. Varför vet jag inte riktigt, jag har väl varken blivit sämre eller bättre. Går fortfarande inte hos psykolog eller så, eftersom det är på fel ställe (sjukhuset).

Senaste dagarna har varit mer ångestfyllda än vanligt. Jag skrapade upp handen i helgen och har därför skrapsår på vänstra handen, och ikväll när jag skulle fara hem från en kär vän så var det naturligtvis något brunfärgat just vid handtaget vilket gjorde att jag fick för mig att det var blod som jag fick i mina sår på handen. Men det bruna kletiga var torrt, först å främst, jag ringde min k vän efteråt och bad honom kolla och för det andra så är jag högerhänt och öppnar därför dörren med höger hand. Det är så jävla jobbigt. Allt.

Imorgon är det meningen att jag ska till min terapeut igen. Som vanligt kommer jag att avboka tiden och den här gången blir det nog permanent. Jag pallar verkligen inte att gå dit. Det går inte. Det är något i hjärnan som bromsar in och blånekar..

Senaste dagarna har varit jobbigare än vanligt och allt skolarbete hopar i hop sig och blir mer och mer och mer. Jag har rester sen i höstas då jag var sjukskriven och förra hösten också, då jag var borta av samma orsak. Jag vill så jävla gärna men det känns inte riktigt som om jag orkar. Kanske har jag vant mig vid att slappa och försöka rehabilitera mig på egen hand genom rekreation och försök till övertalning. Jag klarar det här, klarar, klarar, klarar. Men jag vet inte längre, om jag gör det.

Det är sista terminen och det känns som om jag håller på att hoppa av tåget. Jag vet inte vad jag håller på med.

Jag har försökt att förneka mina syndrom sista tiden och inte orkat/haft lust att skriva här, eftersom jag varken gjort framsteg eller motsatsen. Jag skjuter på behandlingen eftersom jag inte törs gå till sjukhuset. Min terapeut erbjöd sig slutligen att komma hem till mig istället, men det kändes inte heller bra eftersom jag tänkte att han skulle ta med sig någon smittohärd in, eftersom han spenderar hela dagarna på sjukhuset.

Det känns lite bättre dock, jag tror att zoloften hjälper mig en del. Jag får inte andnöd av att gå på stan längre och jag kan diska själv, även fast det blir väldigt omständigt.

Jag kokar ofta diskborsten, eftersom jag får för mig att den är skitig.. och idag så var jag tvungen att göra det eftersom jag såg en röd fläck på en tallrik som inte gick att få bort, och då fick jag för mig att det kanske kunde vara blod.

I fredags när jag var på stan och gick i butiker, så gick det fantastiskt bra.. ända tills jag stod vid busshållplatsen som ligger nära systemet och ett fyllo/knarkare vinglade runt i närheten och tiggde cigg av en kille som kom gående över vägen. Då vände jag snabbt ryggen till och gick därifrån för att han inte skulle komma nära mig och kanske smitta ner mig med något. Sedan dess vågar jag inte ta på byxorna jag hade på mig, eftersom jag tänker att det kanske är så att något virus från honom satt sig på dom och kan göra mig sjuk.

att jag inte är 'redo' för behandlingen och därmed slipper det obehagliga, skräckinjagande sjukhuset. Att jag befinner mig i en rävsax och därmed inte kan få behandling är ju lite dystert, men något jag får finna mig i.

Jag kan inte tvinga mig själv när jag känner sån krampaktig ångest som jag gör. Jag måste nog acceptera att jag inte kan just nu. Medicinökning fortsätter.. ska ta 100 mg Zoloft idag.

Han ringde i fredags, för att kolla upp läget och se hur det går för mig. Med höjd dos och sådär. Och det som är rätt tydligt, är ju att det inte går.

Han säger, du får inte börja tvånga mer.

Jag tvångar rejält. Jag tvättar händerna gång på gång på gång och blir paranoid några sekunder efteråt och frågar mig själv hurvida jag tvättat händerna... försöker minnas tvättandet och måste lukta på händerna för att försäkra mig om att dom är nytvättade.

Han menar att det inte finns någon annan utväg än att gå till sjukhuset. Men jag måste vara mogen för det, måste vara säker på min sak, att jag vill och kan bli bra. Det är väl klart att jag vill bli bra och återgå till hur jag var innan jag fick tvångssyndromet, men hur i hela fridens dagar ska jag kunna göra det när hela dagar förstörs av den korta promenaden till sjukhuset.

Det är en byggnad utanför psyk som skrämmer mig mest. Där ligger jättesjuka människor. Jag kan inte ens titta på byggnaden för att det känns som om små viruspartiklar kommer mot mig i luften och smittar ned mig med sjukdomen som jag inte ens vill stava till.

Alla försöker poängtera för mig att det bara är tankar. Du tänker inte logiskt säger dom. Och nej, det kanske jag inte gör, men mina tankar och känslor skrämmer mig så mycket att dom känns ytterst verkliga och ytterst logiska.

Jag kan knappt åka förbi med bussen längre.. för hela sjukhusområdet är förknippat med så många hemska, oerhört tragiska saker att jag nästan börjar skaka när jag tänker på det. Och jag MÅSTE dit för att få hjälp. Förstår han inte att jag inte klarar av det, att det inte går. Jag kan INTE. Jag kommer ringa och avboka det här mötet också.

Psykdoktorn ringde upp mig idag och pratade lite vett med mig.. det är åtminstone vad jag hoppas på. Vi har nu bestämt att jag ska öka dosen, så idag tog jag 75 mg Zoloft. Han tyckte att det var lite märkligt att jag inte kommit dom senaste två gångerna, eftersom jag faktiskt besökt sjukhuset tidigare, men jag har inte kunnat förmå mig själv. Det är en skräckupplevelse utöver det vanliga och jag försökte säga det, men han menar på att det inte finns några alternativ och att jag måste manövrera känslorna och trots tvångstankarna och gå till sjukhuset, för det är bara där jag kan få hjälp.

Jag svor efteråt, ett par gånger.

Jag har bestämt mig nu. Jag tänker inte vistas i sjukhusmiljö förrän jag känner mig redo. Kanske behövs det fler mg zoloft för att detta ska bli verklighet. Jag antar det, det och beslutsamhet från min sida.

Det må vara förjävlig dumt av mig att inte ta tillvara på chansen att få KBT-behandling nu, men jag känner mig inte tillräckligt stark och motiverad, då bara själva promenaden till sjukhuset gör mig skakande av rädsla. Att själva behandlingen mot tvångssyndrom ligger på sjukhuset, är lite ologisk, då de flesta ocd-are lider av just renlighetsmani.. Och sjukhus är ju trots sin höga hygien, något av de snuskigaste ställena man sätter sin fot på.

Jag ringde till växeln på psyk idag och berättade läget och bad honom hälsa min psykdoktor att ringa mig så att vi kan prata mer om eventuell höjning av dosen och hur vi ska fortsätta. Jag har inte gett upp hoppet än.

Jag vill mest poängtera att bilden inte föreställer mig.

säger att det oftast är försiktiga och laglydiga människor som drabbas av tvångssyndrom. Jag kan inte säga emot.

Kraften sinar och jag tror nästan att mina sömntabletter gör mig ännu mer ångestfylld ibland. Att dom gör mig till en levande zombie timmarna innan jag fått i mig kaffe eller redbull är ingen nyhet direkt.

Det var någon i kommentarerna, minns inte vem, som tyckte att jag verkade behöva äta antidepressivt för att ta mig upp ur djupaste dalarna och kunna bli så pass mottaglig att jag kan gå till terapeuten. Det är alleles sant, men jag äter redan antidepressivt. Zoloft 50 mg om dagen, men det verkar ändå inte räcka eller göra mig stark nog till att gå till sjukhuset en gång i veckan. Nästa vecka ska jag försöka få med mig någon dit, så jag slipper gå ensam.

Ibland känner jag mig lurad på konfettin.

Onsdagar brukar ju vara en mellandag. Den här onsdagen har varit en gigantisk uppförsbacke. Under några timmar kändes det som om bergodalbanan, jag alltså, stannat mitt i uppförsbacken.

Jag hade tid hos min terapeut klockan 14.30 idag men redan imorse svartnade det för ögonen. Eftersom jag har en jättestor rädsla och skräck inför sjukhus så tvärvägrade hela jag. Jag gick an som en tyrann mot min pojkvän, som av någon särskild anledning står ut med mig trots mina brister. Först klagade jag på att han väckte mig för tidigt och förstörde min sovmorgon och efter det så var det en massa andra konstiga argument som kom ut ur min mun innan huvudet hann tänka.

Jag ringde och avbokade terapeuttiden eftersom ångesten och skräcken blev för stor för mig.. och jag kunde inte hantera det på något annat sätt än genom att avboka. Jag har nämligen sår på fingrarna, eftersom dom spruckit lite då jag tvättar händerna så mycket.. och ett jättestort eksem i armvecket, så jag blev rädd och tänkte att jag kanske får några farliga virus och smittor i såren om jag går i närheten av sjukhuset.

Jag blir vansinnig på mig själv och mina till synes absurda tankar och terapeuten säger att människor med tvångssyndrom ofta har en förmåga att tänka sig de värsta scenarierna som finns, eftersom det föder själv tvångssyndromet och gör att man blir ännu mer orolig, ängslig och ångestfylld. Livet är jobbigt.