It's not me, it's my OCD.

Jag har försökt att förneka mina syndrom sista tiden och inte orkat/haft lust att skriva här, eftersom jag varken gjort framsteg eller motsatsen. Jag skjuter på behandlingen eftersom jag inte törs gå till sjukhuset. Min terapeut erbjöd sig slutligen att komma hem till mig istället, men det kändes inte heller bra eftersom jag tänkte att han skulle ta med sig någon smittohärd in, eftersom han spenderar hela dagarna på sjukhuset.

Det känns lite bättre dock, jag tror att zoloften hjälper mig en del. Jag får inte andnöd av att gå på stan längre och jag kan diska själv, även fast det blir väldigt omständigt.

Jag kokar ofta diskborsten, eftersom jag får för mig att den är skitig.. och idag så var jag tvungen att göra det eftersom jag såg en röd fläck på en tallrik som inte gick att få bort, och då fick jag för mig att det kanske kunde vara blod.

I fredags när jag var på stan och gick i butiker, så gick det fantastiskt bra.. ända tills jag stod vid busshållplatsen som ligger nära systemet och ett fyllo/knarkare vinglade runt i närheten och tiggde cigg av en kille som kom gående över vägen. Då vände jag snabbt ryggen till och gick därifrån för att han inte skulle komma nära mig och kanske smitta ner mig med något. Sedan dess vågar jag inte ta på byxorna jag hade på mig, eftersom jag tänker att det kanske är så att något virus från honom satt sig på dom och kan göra mig sjuk.

att jag inte är 'redo' för behandlingen och därmed slipper det obehagliga, skräckinjagande sjukhuset. Att jag befinner mig i en rävsax och därmed inte kan få behandling är ju lite dystert, men något jag får finna mig i.

Jag kan inte tvinga mig själv när jag känner sån krampaktig ångest som jag gör. Jag måste nog acceptera att jag inte kan just nu. Medicinökning fortsätter.. ska ta 100 mg Zoloft idag.

Han ringde i fredags, för att kolla upp läget och se hur det går för mig. Med höjd dos och sådär. Och det som är rätt tydligt, är ju att det inte går.

Han säger, du får inte börja tvånga mer.

Jag tvångar rejält. Jag tvättar händerna gång på gång på gång och blir paranoid några sekunder efteråt och frågar mig själv hurvida jag tvättat händerna... försöker minnas tvättandet och måste lukta på händerna för att försäkra mig om att dom är nytvättade.

Han menar att det inte finns någon annan utväg än att gå till sjukhuset. Men jag måste vara mogen för det, måste vara säker på min sak, att jag vill och kan bli bra. Det är väl klart att jag vill bli bra och återgå till hur jag var innan jag fick tvångssyndromet, men hur i hela fridens dagar ska jag kunna göra det när hela dagar förstörs av den korta promenaden till sjukhuset.

Det är en byggnad utanför psyk som skrämmer mig mest. Där ligger jättesjuka människor. Jag kan inte ens titta på byggnaden för att det känns som om små viruspartiklar kommer mot mig i luften och smittar ned mig med sjukdomen som jag inte ens vill stava till.

Alla försöker poängtera för mig att det bara är tankar. Du tänker inte logiskt säger dom. Och nej, det kanske jag inte gör, men mina tankar och känslor skrämmer mig så mycket att dom känns ytterst verkliga och ytterst logiska.

Jag kan knappt åka förbi med bussen längre.. för hela sjukhusområdet är förknippat med så många hemska, oerhört tragiska saker att jag nästan börjar skaka när jag tänker på det. Och jag MÅSTE dit för att få hjälp. Förstår han inte att jag inte klarar av det, att det inte går. Jag kan INTE. Jag kommer ringa och avboka det här mötet också.

Psykdoktorn ringde upp mig idag och pratade lite vett med mig.. det är åtminstone vad jag hoppas på. Vi har nu bestämt att jag ska öka dosen, så idag tog jag 75 mg Zoloft. Han tyckte att det var lite märkligt att jag inte kommit dom senaste två gångerna, eftersom jag faktiskt besökt sjukhuset tidigare, men jag har inte kunnat förmå mig själv. Det är en skräckupplevelse utöver det vanliga och jag försökte säga det, men han menar på att det inte finns några alternativ och att jag måste manövrera känslorna och trots tvångstankarna och gå till sjukhuset, för det är bara där jag kan få hjälp.

Jag svor efteråt, ett par gånger.