It's not me, it's my OCD.

Vet inte vad det är med mig, sista dagarna har varit ett rent helvete. OCDn har förvärrats gånger 10 bara på ett kort tag. Idag har jag exempelvis fått för mig att en galen HIV-man kommit med en spruta och sprutat in smittat blod i min arm när jag gick igenom ett skogsparti nära sjukhuset. Rent logiskt vet jag att det inte inträffade och att ingen slet tag i min arm och försökte spruta in nåt, jag vet också att jag täntke tanken och fantiserade ihop det själv när jag gick och var cirka 50 meter ifrån sjukhuset. Helt sinnessjuk tanke och det stör mig att dom här tankarna börjar byggas upp igen i mitt huvud. Jag känner mig spritt språngande galen.

Eftersom jag är fördomsfull i kombination med rädd förknippar jag ibland mörkhyade med HIV och så även idag. När jag skulle låna böcker och böckerna låg vid lånedisken fick jag för mig att nån av dem la en.. ja det är jätteäckligt, en bajskorv på böckerna. Och att jag sedan gick runt med de där böckerna. Också det en helt ologisk tanke som är så äcklig att den gör mig grinfärdig. Sen när jag ändå försökt bearbeta bort den tanken så skulle jag gå från biblioteket och hade precis lagt böckerna i en påse, då fick jag för mig att samma personer la samma sak i påsen. Men 1) det skulle aldrig inträffa 2) jag skulle märkt det 3) människor går inte runt med bajskorvar i händerna 4) gjorde dom det skulle dom knappast lägga det i min bibliotekskasse.

Men det slutar inte där. Och ja, jag förstår om ni tycker jag verkar insane, för det tycker jag med. När jag väl var hemma så skulle jag laga middag, tinade således kycklingfilé i micro och hela rengöringsprocessen ang det är jag inte ens nogrann med (trots befintlig risk för salmonella) men så får jag istället för mig att jag på något vänster gått och tagit skit från biblioteksböckerna, lagt dom med filérna, skurit upp dem och sen stekt upp dem. Kunde knappt äta maten sen, trots att det bara var kycklingfilé. Försökte tänka MIND over matter, och att jag bara fantiserat ihop alltihopa, att jag verkligen INTE skulle tillaga något sådant (det finns inte ens i min värld) och att det bara är tvångstankarna som spelar mig ett spratt. Ändå kan jag inte lugna ner mig. Så jag hoppas nu iom att jag skriver ner det och också reflekterar över det hela inser hur störda tankar jag har och att det inte finns någon som helst logik i det hela. Men OCD och logik hör inte riktigt ihop.

Suck. Fattar inte varför jag ska hålla på såhär.

Det var längesen jag skrev här nu, mycket på grund av att jag faktiskt mått bättre. Men det går i perioder, när livet är stressigt och jag har mycket att göra så kommer problemen tillbaka och tvångssyndromet blir tydligare och tydligare, som något slags kroppsligt försvar eller kanske uttryck på att det blir för mycket.

Nu förtiden har jag någon konstig idé om att jag får bajs i håret jämt och ständigt. Den är helt absurd, och jag förstår inte var jag har fått den ifrån, men likförbannat får jag den känslan återkommande. Tidigare var det händerna som tvättades och kändes smutsiga men nu är det håret som tycks dra till sig skit som en magnet. Inbillad skit dessutom. Det är så märkligt att jag kan veta förnuftsmässigt att det är inbillning, men ändå förstår inte hjärnan det och impulsivt måste jag göra någonting åt det för att lugna mig själv - nämligen tvätta året. Å andra sidan så har jag förmodligen det renaste håret i landet eftersom jag tvättar det hela tiden och i snitt måste jag schampoonera det 3 ggr varje gång jag tvättar det.

Mkt i tankarna nu, tillräckligt mycket i huvudet för att jag ska glömma bort tvånget, men samtidigt så finns det en gräns och den gränsen kan passeras om jag tappar kontrollen, men jag håller tummarna.

Håller på med en flytt nu, har slutligen bestämt mig för att jag behöver ett miljöombyte och lite nytt för att kunna utvecklas till fullo. Så det står flyttkartonger och är stökigt runt om mig, och det mest makalösa av allt är att jag bestämt mig för att hyra ut lägenheten i andra hand. Ni kanske inte förstår hur "stort" detta är för mig som är en sådan extrem kontrollmänniska, men jag tänker att jag kan inte styra ödet eller kontrollera allt, så nu får slumpen eller vad det nu är som saker går som det går, avgöra hur bra det går att hyra ut lägenheten. Tjejen verkar iaf väldigt sympatisk och ordningssam, och det blir faktiskt en övning för mig att "släppa taget" om min lägenhet och vissa av mina grejer och göra något annat ett tag.

Övar nu varje dag i vardagliga grejer som en "frisk" person gör helt utan att blinka, exempelvis gå till soprummet och röra smutsiga utrymmen, åker med saker till myrorna (vilka har väldigt "smutsiga" saker i mitt huvud), umgås mkt med andra människor (vilket kan vara krävande), osv osv. Återstår bara att se hur det kommer att gå att bo söderut med min mamma och familj. Vet att jag i pressade/stressade situationer utvecklar tvånget än mer.

Men hur som haver, senaste två veckorna har varit underbara. Glädjerusen har avbytt varann, mycket för att mitt favoritlag (Spanien) i EM gick vidare, vidare och vidare för att slutligen vinna hela EM med ett sjukt bra fotbollsspelande turneringen igenom. Inte blir det sämre heller då världens vackraste man spelar i spaniens landslag.

Det är makalöst hur upprymd och exalterad man kan bli över saker som tidigare inte brytt mig så mycket. Men när man "väcks" till liv och börjar må bättre så blir allting så mkt ljusare och mkt mer glädjeförlösande. Att se deras kämpande, deras mål att verkligen vinna trots 44 års makabra fotbollsinsatser i större turneringar så var det lite som en orgasm att slutligen se dem ta hem hela fotbolls-EM. Tänk vilka drömmar, illusioner och visioner dom haft och hur mycket dom kämpat för att uppnå just det, en sådan kämparglöd och vinnarvilja imponerar på mig, det värmer faktiskt om i hela kroppen. För jag känner igen mig, jag har visserligen inte uppnått något så stort, men det känns som om det i den närmsta framtiden finns stora chanser till mkt personlig utveckling och kanske en och annan större händelse.

Inga OCD-moln på himmelen för tillfället. Fick nån snabb tanke i stil med: USCH NU FICK JAG BAJS PÅ PLASTPÅSEN när jag hade handlat tidningar häromdagen men det gick över, var dock tvungen att tvätta händerna efteråt. Fått några snabba förbiflashande tvångstankar eftersom jag varit så förbannat förkyld sista veckan, vilket förstås väckte hypokondrikern i mig. Stressmage som resulterat i kräkningar helt apropå ingenting plus en kraftig förkylning fick mig stundtals att känna mig som en svårt sjuk person helt utan immunförsvar, men samtidigt så vet jag ju att det bara är tvånget och inget annat och kan på något vis skita i det därför. Det är bra! Kul att jag fått några nya läsare också! Välkomna.

Min terapeut pratade mycket om att man skulle identifiera sin ångest, dvs först och främst tänka "det här är inte jag, det är mina tvångstankar och mitt tvångssyndrom" för att sedan ta det ett steg längre och inse vad som egentligen oroade en och gav en ångest.

Jag vet att en stor anledning till mitt OCD-beteende beror på att jag är så in i nordens stressad ibland och då blir det enklare att ta ut stressen och frustrationen på något tydligt, än att faktiskt fråga sig själv vad det är som stressar. Just nu börjar jag tro att jag fått stressmage istället, att OCD utmynnat i riktig ångest dvs, ångest och stress och att magen säger ifrån.

Jag har så förbannat mycket i tankarna nu att jag knappt kan tänka, kan inte skilja på allt jag vill, vad jag vill mer än något annat och vad som inte är riktigt nödvändigt. Jag tror att jag saknar någon slags prioritetsgen som andra människor har.

Minns sommaren för några år sen, jag och mitt ex bodde i en lägenhet i närheten av Söder. Det var storstadspuls, mycket människor, hela tiden en puls som jag var ovan vid. De fåtalet mindre lyckade människor, om man får uttrycka sig så när man beskriver alkoholister, hemlösa och narkomaner  som man kan se hemma var betydligt högre och förekommande där. Det kändes ibland som att jag inte kunde slappna av ens för ett ögonblick för överallt gömde sig dessa små faror. Jag kunde inte ta på vissa ställen i hissen, jag lackade ur fullständigt på ex:et som höll på att få magsår av mina krav och konstiga nojor. Eftersom jag vägrade gå ner och hjälpa honom i tvättstugan när det skulle tvättas fick han ta ett tungt lass, särskilt när jag inte tyckte att kläderna var tillräckligt rena efter en tvätt utan tvingade honom till att tvätta dem igen. Ibland gick det så långt att jag inte kunde ha vissa kläder för att jag hade haft dem på mig när jag gick förbi någon "skum" och äcklig människa.

Jag minns särskilt när mina två vänninor hälsade på, dom bodde i vår lägenhet under några dagar och jag var så illa däran att jag kunde gå upp mitt i natten för att duscha eftersom jag kände instinktivt att jag var skitig och smittad av något från dagen innan. Främst var det så att vi skulle ta en tunnelbana från ett ställe, och därmed passera en bussvänthall, och i denna låg det en hög med papper fyllda med något som såg ut precis som blod. Jag vet inte om det var det, eller om det var ketchup, men dessa jävla papper förföljde mig i tankarna flera veckor och t.om. månader efteråt. Jag tror till och med jag slängde kläderna jag hade på mig, för att jag var bombsäker på att dom "smittats" ner av blodet på pappret.

Likaså minns jag hur jag fick ett riktigt frispel hemma hos mitt ex bror, jag kände sån enorm äckelkänslor av någonting som hänt under dagen (minns ej vad) att jag var tvungen att duscha hemma hos honom, få ett par kallingar av honom och sedan slänga trosorna.

Det här är två somrar sen, och även om jag visserligen har kvar vissa tvångstankar så har det blivit extremt mycket bättre. Nu verkar dock ångest över saker sippra ut och igenom kroppen på andra sätt, vilket inte heller är så skönt, men jag slipper iaf bete mig som ett riktigt ärkepsycho.

bajsidéerna har fortfarande inte släppt. jävla skit. slarvar med medicinen, uppenbarligen. någon fler än jag som poppar zoloft för att få bukt med sin ocd? (kanske inte har så många läsare nu för tiden, iofs, efter mitt lilla avbrott i skrivandet)

det är synd att det är så få människor som vågar prata om sina tvångssyndrom. att man ska måsta bli medlem i specialföreningar etc, när det ändå är ett ganska vanligt fenomen. att man bara kan se tvångsmänniskor i sådana där alieniserande program som outsiders. eller i form av något märkligt tv-reportage med dålig journalistik på en kommersiell kanal. var är alla vanliga människor med konstiga idéer? jag pratar iofs inte heller om det, men jag skriver om det iaf. det är det enda sättet jag vet om som gör det hanterbart.

tidigare i våras när jag gick på promenad med min kusin berättade hon om en riktigt läskig historia, självupplevd och allt. hon bor i studentkorridor och efter en ordentlig utekväll med utgång och allt en lördag hade hon kommit hem från krogen tillsammans med sin pojkvän och i det gemensamma korridorsköket hade det legat en kille som var alldeles blodig i ansiktet efter näsblod. han var stupfull och kunde knappt konversera och dom fick inte ur honom särskilt mycket, mer än att han frågade om han var i ett helt annat hus, vilket dom försökte informera honom om. när han till slut gått därifrån, så insåg dom att den stank han hade lämnat efter sig var tydlig trots att han gått och dom började undra vad fan det var frågan om.

en märklig mkt illaluktande stank som inte kunde lämna dem ifred, så dom satte igång och letade överallt och tillslut när dom öppnade en skrubb som ligger mellan det lilla hallutrymmet och själva korridoren så märkte dom att fyllot hade skitigt på golvet, förmodligen för att han inte hittat en toalett och varit så dyngrak att han inte visste vad annars han skulle ta sig till. enligt henne var det ingen enstaka korv, utan ett riktigt jävla fylleskiteri som kunde skådas på golvet och hon hade blivit så fruktansvärt äcklad att hon varit tvungen att duscha och skrubba kroppen fri från dessa bajspartiklar hon trodde svävade omkring i studentkorridoren.

dagen efter hade hon mailat hyresvärden och förklarat situtationen och att varken hon eller nån annan i kollektivet ville ta bort pervots kvarlämningar på ett väldigt tydligt och desperat sätt - och den mkt modiga kvinnliga hyresvärden hade vant kommit dit, skyfflat undan bajset och tagit hand om det utan att överhuvudtaget beklaga sig, tydligen. det kallar jag en cool hyresvärd. själv skulle jag aldrig palla ett sånt jobb (av förklarliga skäl..)

ända sedan min kusin berättade den här absurda och oerhört äckliga historien har jag haft betydligt fler ocd-tankar gällande bajs än någonsin. jag har t.om. känt det som att min kusin går omkring och bär på dessa bajspartiklar fortfarande, trots att det är helt och hållet jävla sjuka tankar, då hon knappast ens rörde vid det. men i min hjärna, som inte är riktigt som andras så kändes det, speciellt just efter hon berättat detta, som om hon badat i bajset rent av. och när jag insåg, under promenaden då hon berättade denna historia för mig, att vi rört vid varandra genom en kram så fick jag för mig att dessa bajspartiklar fastnade överallt på mig och stannade där för att hon hade dem på sig. ungefär som om dom var luftburna tbc-bakterier.

sick, men lite så är det att leva med ocd, iaf för mig.

känns det när jag plötsligt slås blodig, när vi kör längst en landsväg i mörkret med snön yrande runt oss och plötsligt så syns något på vägen, men vi vet inte vad och PLÖTSLIGT kabooom så har vi kört på en älgkalv och allt blir en enda röra.

att ha OCD är ingen lek, det kan jag lova er. ens psyke är mer komplicerat än man kan tro, ens undermedvetna spelar en enorma spratt dagligen, ibland så gott som hela tiden. det beror på omständigheter och stress, tror jag.
Mina OCD-tankar dyker upp lite nu och då, ibland lika plötsligt som en älg på vägen i mörkret. Jag försöker skaka av mig tankarna lika snabbt som en hund som blivit blöt men det går inte lika bra, det ligger kvar i minnet och påminner mig om att ingenting är säkert.

Jag försöker tänka att det bara är ett kontrollbehov, ett gigantiskt sådant, som jag tar till när jag tappar kontrollen över annat i livet. Som min terapeut sa förut, att jag kan inte med säkerhet veta någonting säkert. Imorgon kan jag få en meteroid i huvudet, lika lite kan jag ha någon aning om vad allt består av, eller om det är smittobärande. Även om det är en chans på miljonen, så finns det en risk alltid, och det kan jag inte förhindra, hur mkt jag än försöker.

Idag fick jag för mig att det var bajs på disktrasan. Men vänta, det blir värre. Det var nämligen en hivman som gått in i min lägenhet när jag var på stan (för jag minns inte om jag faktiskt låste, men det gör jag ju alltid...) och bajsat på trasan för att sedan lägga den på min diskbänk. Inte så troligt, med andra ord... men ändå kommer den ologiska och helt överlöjliga tanken mot mig i ilandes fart och slår ner mig, gör mig tveksam, osäker, hypokondrisk och orolig. Så jag sätter mig framför datorn, loggar in på min bergodalbaneblogg och hoppas att jag kan skriva ur mig rädslan, frustrationen, och inse hur ologisk jag är och att det beror på min OCD, ingenting annat.

det är så knäppt hur man kan vara så medveten om sina problem men samtidigt inte kunna styra dom på ett bra sätt! det gör mig så fruktansvärt frustrerad.

den senaste tidens nojor:

var hemma hos min pappa och lillebror i helgen, när vi satt vid matbordet så berättade min lillebror om en sak som hänt samma dag på badhuset. han och hans polare hade sprungit runt där, som man själv gjorde i den åldern, och de hade sätt en bajskorv i barnpoolen. förmodligen så var det väl nån liten skitunge (ordet har aldrig känts mer lämpligt att använda) som blivit nödig och bara släppt den i bassängen, men det äcklade mig ändå så oerhört inombords och genast började tankarna spinna vidare.

jag tänkte automatiskt, även fast det inte är det minsta logiskt, att min bror på något sätt hamnat i kontakt med den där bajskorven, typ tagit i den eller något eller fått den i håret och nu hade den på sig, vilket fick mig att tänka på att jag hade kramat honom och kanske fått bajset på mig. att han självklart inte hade rört den eller ens varit i närheten av den gick som inte riktigt in i hjärnan, liksom det faktum att han självklart hade duschat och isåfall duschat bort varje liten bajspartikel.

hela resten av kvällen kunde jag inte riktigt koppla bort tanken och på bussen tillbaka hem fick jag för mig att killen som satt bakom mig på något vis smetade ner mig med bajs. det är en helt sjukt osannolik tanke men ändå kunde jag inte låta bli.

idag under en promenad på väg hem från ICA MAXI så gick jag förbi ett ställe där någon sorgligt nog dött för många år sen, så det är något slags minnesställe med blommor och lyktor och så, och när jag gick där med matkassen i ena handen fick jag för mig att jag liksom rullade runt där bland blommorna och snön och på något vis fick på mig några gamla... blodpartiklar eller nåt, trots att jag varken vet vad som hänt där eller något annat. minneslunden har funnits där i flera år, så det är omöjligtvis ens kvar något sådant där.


jaja..  behöver jag säga att jag tvättat mig mer än vanligt på sistone och att händerna är torrare än torrast? förmodligen inte.

jag skrev nu, och jag har mått betydligt bättre under ett tag. men så kommer tankarna och handlingarna tillbaka igen. oftast när jag känner mig pressad och stressad psykiskt.

just nu är jag arbetssökande akademiker, utan vare sig inkomst eller någon egentlig trygghet. jag har inte jobbat tillräckligt för att få ihop akassa och jag har inga rika föräldrar att vända mig till, eller fondsparande att nyttja. på grund av mina depressioner/ocd-besvär har studierna blivit lidande i perioder och jag har ibland inte pluggat trots att jag fått studiemedel.

jag har nu förbrukat mina veckor av studiemedel och csn är inte villiga till att ta hänsyn till mina särskilda skäl, utan jag har fått nej på att få ytterligare några veckor för att bli klar med studierna helt, vilket såklart är ett rejält bakslag.min ekonomiska situation leder ganska snabbt till ångest, vilket jag kanaliserar genom tvångstankar och tvångshandlingar. det är svårt att prata om i vardagen och svårt för dom som aldrig haft det att förstå, därför tänkte jag att jag ligga gärna kunde börja blogga om det igen.

igår när jag var hos ocd-specialisten så var jag lite nervös, eftersom sist jag var där när jag skulle gå ut ur byggnaden så var det typ något som liknade en bloddroppe på glasdörren och jag ville egentligen inte tillbaka och se den igen, och måste gå igenom dörren och riskera att få blodkladd på mig...

men när jag väl kom dit så behövde jag bara rycka i ett snöre, ett sånt där dörröppningssnöre och smita in i huset. jag tittade inte ens efter blodet utan gick raka vägen in på psyk.

sen när jag var på väg hem igen, efter cirka 40 minuters snack, så var det rätt mycket folk i rörelse och jag ville ju helst inte stå cirka 1 meter från dörren och iaktta fläcken, så jag gick ut precis som alla andra och trodde nästan att fläcken var bortstädad men såg i ögonvrån att den satt där, väldigt blodröd.

det kändes ändå inte lika farligt som man kunnat tro.. och jag tror inte det är blod, eller ja.. är tveksam iaf. tycker det borde mörknat då eftersom gammalt blod brukar vara nästan brunt och inte klarrött.

Jag har isolerat mig lite för mycket under dom sista dagarna, men jag finner ingen riktigt tjusning med att vara ute i kylan eller sitta och plugga på ställen där jag inte får vara ostörd.

Jag handlade en massa god mat, en färdigrätt med laxfilé och potatisgratäng som jag åt upp nyss till middag. Sen köpte jag även en lång baugette, men det stör mig att den är längre än påsen vilket gör att alla som känner för det kan gå och taffsa på den och det sätter igång min bacillskräck litegrann. Sen köpte jag potatissallad, hamburgerkött, tomater, en ljus choklad cookie, bulle, mjölkchoklad, m.m.

När jag var i 12-13 års åldern så spelade jag fotboll. Det gjorde alla populära tjejer och min bästa kompis, så jag började också spela fotboll för att ha någonting att göra och för att det verkade kul. Man ville ju vara poppis också..

Det var rätt roligt också, åtminstone när man slapp se dom tuffaste tjejernas (och dom mest idiotiska) miner och egentligen rätt tydliga mobbing.

Jag sa till min pappa att dom behandlade mig som skit och snart hade han pratat med min kompis pappa som var fotbollstränare och han sa i sin tur till tjejerna och efter det slutade plågoandarna att förgifta min luft, men dom blev inte mer vänligt inställda till mig direkt. I efterhand kan jag tycka att det var en dum idé att hoppa in i ett lag, där de flesta spelat i 4-5 år, men samtidigt var det en lärdom, erfarenhetsberikande och rätt skoj ibland. Speciellt när man gjorde något bra och jag träffade några kompisar jag har kvar fortfarande.

Det jag ville säga med det här inlägget var, att under fotbollsträningarna så gjorde vi en övning som kallas "idioten". Det är en typ av intervallträning som verkligen avslöjar vem som är sämst och vem som är bäst. Med en diagnos som min känner man sig som idioten personifierad, eftersom man skäms ögonen ur sig och önskar man var någon annanstans varje gång den tar sig till uttryck i offentliga sammanhang, eller bara när man är ensam. Hur gärna man en vill skärpa till sig och inse fakta och bryta ner dom destruktiva tankarna och slänga dom i väggen, så finns dom kvar och bryter ner en.

Efter lite research vet jag att jag inte är ensam. Till och med Cameron Diaz hade uppebara svårigheter med dörrhandtag och tvättade sig ofta med bakteriedödande medel för ett antal år sedan. Om hon gör det nu vet jag inte. Och Jessica Alba från Dark Angel och exempelvis Sin City har haft tvångssyndrom som liten. Såhär står det i en intervju med henne:

Jessica Alba revealed she battled Obsessive Compulsive Disorder in her childhood. The 24-year-old actress thinks that the mental condition has helped her acting career and is proud of having managed to become in control over her professional life.

"I can be a little obsessive compulsive about things, but that just means that when I do things, I do them proficiently and I do them to the best of my ability", said the Sin City star.

"I think a lot of actors have OCD. I think it's part of being creative, whether your outlet is acting or science or maths.", she added.

"Whatever it is it takes some sort of drive to get anywhere.", Alba concluded.

ska jag skriva om mina svagheter och styrkor.
Om mina dagliga kamper, förluster och kanske ibland vinster.
Om mina ständiga fighter med mig själv, mina känsor, mitt ego, mitt lynne, min kärlek till mig själv, min brist på kärlek till mig själv och lite mer om mig själv.
Om min diagnos OCD, som betyder tvångssyndrom och min behandling för den.

Välkommen till min nya blogg!