It's not me, it's my OCD.

Det har varit riktigt bra några dagar, inte alls så särskilt mycket tvång. Knappt ens fastnat vid spisplattorna eller dörren när jag låst (brukar vanligtvis känna efter/slita ett par ggr för att verkligen känna mig trygg med att dörrn är låst). Har nästan levt som en vanlig människa, det har varit oerhört skönt att inte så mycket energi gått åt till alla kontrollbehov och tvångsmässiga handlingar.

Idag har det däremot varit värre. Tog tre kvart att bara komma hemifrån eftersom jag först insåg att jag fått ett sår på tummen eftersom jag klöst bort skin vid nageln, troligen rätt omedvetet. Så då fick jag blod på kläderna och fick panik över var blodet kom ifrån innan jag insåg att det var tummen som blödde. Då känner man sig rätt löjlig. Sen så var jag tvungen kolla spisplattorna och rattarna på spisen ett multum gånger för att verkligen vara säker på att den var avstängd. Jag har ett mantra som jag kör gång på gång, går såhär: 0, 0, 0, 0, OFF, 0. Spisrattarna från höger till vänster. Så de där måste jag upprepa högt för mig själv flera gånger. Nu har tvången tagit ett steg längre dessutom,  en rätt smart grej  rent tvångsmässigt. Det är nämligen att helt enkelt fotografera det hela med mobilkameran och ha datum/tidsstämpel på fotot så VET jag liksom att det är avstängt. Men egentligen borde jag förstås bara kolla en gång eller lita på att jag stängt av spisen och inte kolla alls. Om man ska utmana det hela då. Funkat några dagar, men inte idag.

Är stressad för att jag får veta angående ett jobb i veckan, ett jobb jag hoppas jag får och därför förvärras tvånget. Jobbigt.

gick på tv4 i helgen, nämligen Girl Interrupted eller Stulna år som dom försvenskat titeln till. Det är en självbiografisk film om författaren Susanna Kaysens 18 månader långa vistelse på ett mentalsjukhus under 1960-talet. Susanna som är svårt deprimerad och självmordsbenägen får vänja sig vid en helt ny tillvaro i sällskap av ett gäng tjejer med olika psykiska svårigheter efter att ha försökt ta sitt liv genom en överdos av aspirin.

Filmen är otroligt bra, på så många sätt. Dels för att Winona Ryder gör en av sina bästa roller som vilsna och deppiga Susanna, men också för att Angelina Jolie spelar den totalt urflippade sociopaten Lisa, Brittany Murphy gör en biroll och även Whoppie Goldberg spelar en psyksköterska. Utöver det så ifrågasätter den synen på psykisk sjukdom, Susanna blir diagnosticerad med borderline personlighetsstörning, pga sin vilsenhet, sexuella äventyr och konstiga idéer men uppfattas i kontrast till de andra på avdelningen som frisk och även av psyksköterskan. Men på grund av sin egna brist på förståelse för sin sjukdom tvingas hon kvar. Det är en vacker historia, även om den är hemsk på flera sätt. Se den om du inte redan gjort det!

Känns som om det går framåt nu, under helgen åtminstone. Har känt mig ganska stabil och mått rätt bra. Inte alltför mycket ångest. Min psykolog ringde, vilket är lite konstigt eftersom det var under en söndagkväll men man får väl anta att han är jour eller något. Stödcirkeln början hade skjutits upp någon vecka och han skulle höra av sig för en ny tid så småningom. Känns bra att dom engagerar sig också och bryr sig.

Har varit ute på en lång promenad idag med sällskap, oroade mig knappt alls. Känns bra.

Orkar inte riktigt kommentera hur det har gått i valet. Den här bloggen får handla om mitt mående. Kan väl säga som så att jag tycker att det är tragiskt att SD kommit in iaf, får dom vågmästarroll tappar jag en stor tilltro till det svenska folket.

Är att jag inte är ensam om att ha OCD. Det verkar vara en ganska vanligt förekommande diagnos bland ambitiösa och kända människor. Och visst känner man lite förtröstan i att lyckade framgångsrika och många i mitt tycke imponerande människor har denna diagnosen, även om inte jag känner mig fullt lika lyckad. En liten lista med en kort beskrivning på varje person:

Leonardo DiCaprio. Min favoritskådespelare sen många år tillbaka har OCD, eller hade det åtminstone som barn. Han har berättat i intervjuer att han kämpar emot att inte trampa på varje spricka han ser på troattoaren/gatan och måste hindra sig själv från att gå igenom dörrar flera gånger. I researchen inför en roll där han spelade en excentrisk biljonär som led av OCD hamnade han återigen i beteendet och kom flera gånger försent till inspelning efter att ha varit tvungen att undvika sprickor på marken. Detta leder oss inte helt osökt in på just den personen som Leonardo spelade...

Nämligen Howard Hughes i den biografiska filmen Aviator, som handlar om flygplanstillverkaren och filmakaren Hughes. Under Hughes senare år blev han känd för att leva ett mycket inrutat, märkligt liv, på grund av ett allt mer försämrat tillstånd i OCD.  Med kraftiga ångestattackar och ett himla kontrollerande led han oerhört och filmen The Aviator speglar det på ett fantastiskt, men hemskt sätt. I en filmsekvens kan man exempelvis se hur Hughes bara använder papperstallrikar, i en annan hur han upprepat vankar av och an och blir instängd i ett rum ständigt repeterandes "The way of the future" innan han ser sig själv med rödgråtna ögon som liten pojke ståendes på sin säng där han säger till sin mamma att han vill bli den största flygplanstillverkaren i världen och rikaste mannen på jorden. Här nedan kan man se när Howard Hughes fastnar i ett offentligt badrum och börjar OCD:a. Något jag tror dom flesta med diagnosen kan känna igen sig i, eftersom dom verkligen fångat hela ångesten och det tvångasaktiga i denna scen:



Fotbollsspelaren David Beckham öppnade upp sig helhjärtat i en intervju 2006 och berättade om sin kamp mot OCD. Han måste ha allt i rader, i färg och/eller i par. Han beskriver att han alltid måste flytta alla böcker och ställa ner dom i någon byrå eller liknande om han kommer tilll ett hotellrum. Allt måste vara perfekt, annars skapar det kaos. Besattheten av symmetri har gjort att hans fru, Victoria Beckham har berättat att deras kyl är sjukligt perfektionistisk ordnad. Om de har 3 dietcoke därinne måste David slänga bort en, för ingenting får vara i udda tal.

Skådespelerskan Cameron Diaz har erkänt att hon har OCD och tvättar händerna ohälsosamt mycket varje dag och måste använda armbågarna för att öppna dörrar för att undvika farliga bakterier/virus. Även skådespelerskan Jessica Alba led av OCD som liten flicka, men menar att sjukdomen hjälpte henne i hennes karriär. Hon menar att det hjälpt henne att utföra saker ordentligt och så gott hon kan. Hon har även hävdat:

Blir förbannad på mig själv, samtidigt som jag inte riktigt orkar bry mig om det. Hade tänkt att jag genom att få lite struktur i mitt liv skulle börja må lite bättre. En av idéerna var att stiga upp i bra tid varje dag, nämligen mellan 9-10. Det gick fullständigt åt helvete idag. Tog mig inte upp förrän halv ett. Blir arg på mig själv. Somnade dock inte förrän kring fyratiden inatt för att tankarna snurrade runt som en tornado i huvudet på mig. Jag börjar må bättre och i samma veva dyker alla idéer och planer för framtiden upp.. känner igen det, blir nästan lite manisk.

Hur som helst, diskningen igår blev det pannkaka av. Jag diskade bara hälften och sen blev jag tvungen att pausa. Det blev helt enkelt för ångestframkallande. Det är svårt att beskriva känslan, men det känns som om allt blir smutsigare istället för renare när jag diskar ibland. TROTS att jag precis kokat diskborsten. Helknäppt...

Hade även ganska mycket kontrolltvång igår. Försökte stå emot. Men jag får för mig att jag fått nåt brev från sjukhuset där det står något hemskt och att detta brev på något sätt hamnar ute i trapphuset. Jag vet inte riktigt hur, ibland får jag för mig att jag själv kastar ut det. Men det skulle jag ju aldrig göra, och jag har dessutom inte fått något sådant hemskt brev från sjukhuset. Det är mer en skräckhistoria som tvånget hittar på. Iaf så måste jag då gå ut i trapphuset och gå ner till nedersta våningen och kolla så att det inte ligger något brev där. Och när jag gör denna kontroll så är det som att jag inte riktigt litar på mina egna observationer. Jag måste kolla flera gånger, verkligen kolla av hela området succesivt med blicken, scanna av det. Ligger det något kuvert? Ligger det något papper? Jag måste kolla under trappan också. Skitjobbigt. Var säkert ner och kollade 4-5 gånger, tappade räkningen. Varje gång med andan i halsgropen eftersom jag inte vill bli påkommen av någon granne som undrar vad jag gör.

Psykfall x 100.
Blir tokig på mig själv.
Sen när jag gjort det där sista gången fick jag ont bak på vristen. Tänkte att jag stuckit mig på något, en kanyl typ. Det är också ett återkommande tema. Men man skulle ju MÄRKA om man stack sig på en kanyl i samma sekund man gjorde det, det är ju inget man kommer på i efterhand så med den logiska tanken har jag försökt stöta ifrån mig alla sådana tankar. Nu känner jag att det blir värre bara genom att skriva om det så jag ska sluta.

Fan, vad trött man blir på sig själv.
Varför...

Mår ganska bra idag, tog en lång sovmorgon. Glömde ställa klockan inatt och sov fram till tolvtiden innan jag tog mig upp och gjorde i ordning frukost, eller brunch. Idag ska jag ta tag i disken som står på diskbänken och i diskhon och försöka diska bort den utan att få jobbig ångest om att det är någonting på diskborsten. Har ofta stått där och börjat diska för att sedan få för mig att det är blod eller bajs på diskborsten och därför måsta avbryta diskningen och koka diskborsten. Vilket gör att det hela tar himla lång tid. Så idag ska jag försöka slå bort alla sådana tankar och köra på. Det låter förstås puttigt och sjukt att jag ska ha sådant problem att bara diska disken, men så är det.

Återkommer med resultatet. :P

Det finns ingenting jag hellre vill än att bli av med mitt tvångssyndrom. Det finns ingenting jag hellre vill än berätta om det, lätta mitt hjärta och bara ösa ur mig om alla rädslor, alla störda tankar, alla konstiga idéer och alla märkliga ologiska vägar mina funderingar tar. Men jag känner mig knäpp, tokig, bisarr och störd när jag försöker förklara för någon som aldrig haft samma slags tankar, som inte förstår alls. En god vän till mig sa "Men jag litar på mig själv" när jag försökte förklara hur jag kunde fastna framför spisen och kontrollera plattorna under så lång tid att jag missade bussar och blev försenad. En person som inte har tvångssyndrom gör just det, litar på sig själv och säger till sig själv att det den iakttar och ser framför sig stämmer. Hos någon med tvångssyndrom fungerar inte det. Därför måste man öva, öva, öva.

Jag ska från och med nu försöka utmana mina rädslor, det vill säga INTE göra de tvångshandlingar som jag så gärna vill göra för att "förhindra" det hemska från att hända. När jag utmanat tvångstanken så ska jag även känna efter på en 10-gradig skala hur hemskt det känns. 1 är minst hemskt, 10 mest hemskt. Om det går som jag vill så ska hemskheten och ångesten släppa allteftersom och det ska kännas lättare och lättare och till slut så kan jag motstå tvångshandlingarna helt. Men jag måste skynda långsamt. Psykologen sa att det värsta man kan göra är att försöka skjuta ifrån sig ångesten, förneka den eller inte låtsas om den, för då blir det bara värre. Ungefär som om nån säger "Tänk inte på färgen gul", så är det den enda färgen man tänker på. Psyket fungerar på samma sätt när det gäller tvång och ofta så tänker man det värsta man absolut kan tänka sig, man skrämmer helt enkelt upp sig själv.

Istället ska man försöka se tvången som moln på en annars blå himmel. Molnen seglar förbi, men försvinner snart. Dom dyker upp där och skymmer det vackra blå  och solen under en period men seglar sedan vidare. Precis så sa mamma till mig: "Tankar är bara tankar och ingenting annat. Det är inte verklighet. Se det bara som moln på en annars klar himmel".

Kommer gå med i en stödgrupp för folk med tvångssyndrom (som visserligen "remissats" dit via psykiatrin) senare i höst. Det blir spännande, lite skrämmande men förhoppningsvärt något som kommer hjälpa mig. Psykologen som jag träffade menade iaf att de patienter som deltog förra gången i studie(stöd)cirkeln hölls började må betydligt bättre och att det verkligen hjälpte att träffa andra med samma problem för dem. Jag hoppas att det känns så för mig också, det är en sak att skriva om sina problem anonym (nej, det är inte jag på bilden) och en helt annat att prata om det med främmande människor. Men eftersom alla andra förutom ledarna har tvångssyndrom så kan jag tänka mig att det blir ganska lätt. Det är Svenska OCD-förbundet Ananke som håller i det hela och jag är förväntansfull.

Jag hoppas att det erbjuder mig den terapeutiska behandling jag behöver och det stöd jag behöver och inte bara är ett sätt för en för upptagen psykiatri att slussa sina patienter vidare. Nu är det inte regelrätt terapi har jag förstått, snarare ett stöd, men får hoppas att det trots det fungerar som terapi på nåt sätt. Det behövs, om man säger så.

Otroligt talande bild jag hittade på deviantart.

På grund av vissa saker som hänt i mitt liv så har min OCD förvärrats. Jag började må sämre och sämre och det var som värst för cirka 3 veckor sedan, då jag kände att tvånget upptog all min tid och alla mina tankar och att det tillsammans med en underliggande depression gjorde att det kändes som att det brann i hjärnan på mig. Sökte hjälp hos mobila teamet i min stad, fick träffa två personer och prata en del för att sedan skickas hem igen utan någon vidare hjälp. Hamnade återigen hos mobila teamet på psykiatrin nästkommande vecka efter att min pappa kört mig dit och fick nu bättre hjälp av en tjej som verkligen tog sig tid, pratade och försökte bena ut vad som gör mig så orolig/rädd och vi pratade om hur stressen i mitt liv påverkar det hela. Fick utskrivet ångestdämpande som jag kan ta när ångesten är som värst, eller rättare sagt när jag känner att den kommer krypandes.

Fick även en tid hos en psykolog nästkommande fredag och jag var där nu i fredags. Även om det som vanligt är mycket mumbojumbo när man går till en psykolog, så kändes det skönt att få prata med någon som förstod mig och verkligen var insatt i OCD-problematik. Tydligen så har hela 2-3 % av världens befolkning OCD (tvångsyndrom). Det är enormt många människor, min psykolog sa bland annat att i min stad som har lite drygt 100 000 invånare så är det alltså 2000-3000 människor som har sjukdomen och många lider i det tysta eftersom många skäms och har svårt att söka hjälp för sina bisarra tankar och tvångshandlingar. Det är skrämmande egentligen. Jag är glad att jag sökt hjälp på allvar nu och faktiskt får hjälp, jag äter även antidepressivt som ska hjälpa till att höja upp hormonnivåerna i hjärnan till den grad att jag är mottaglig för beteendeterapi och att tvångstankarna successivt förhoppningsvis kommer att bli färre och färre.

Jag har mått lite bättre senaste tiden men det är mycket bisarra tankar som samlas i huvudet då och då. Exempelvis måste jag duscha och tvätta håret alldeles för mycket, är livrädd för kanyler när jag är utomhus och lite annat. Får hoppas sertralinet jag äter ger bättre verkan snart...

Ska iaf försöka bli bättre på att uppdatera den här bloggen. Det är skönt att skriva av sig då och då.