Hemma igen.
Har varit på utbildning i några dagar, kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska berätta vad det gäller eller om jag ska strunta i det. Jag struntar i det så länge, men det tåls att tänka på. Har i allla fall varit tre väldigt intensiva, fascinerande och intressanta dagar som jag aldrig kommer glömma. Otroligt skönt att byta miljö också, ut i skogen och in i inlandet. Det snöade t.om. igår med stora snöflingor som singlade ner utanför folkhögskolan vi befann oss på.
Är stolt över mig själv. Jag har vistats med främmande människor som jag knappt visste nåt om sen tidigare i en ny miljö, varit social, öppen och faktiskt kunnat hålla tvångssyndromet i schack under exempelvis situationer där jag helt enkelt tvingats äta i offentlig miljö, där vem som helst kan hosta, råka spotta eller på något sätt smutsa/smitta min mat. Jag har visserligen kollat lite extra på kaffemuggarna för att se att de varit rena innan jag hällt i kaffe och bytt bestick några gånger, men inget beteende som jag tror att andra märkte. Fick inte heller någon överdriven ångest av det, kändes skönt!
Däremot har jag precis som jag sa i förra inlägget överpresterat när det kommer till tvättande av händer istället. Känns ganska motsägelsefullt, att viss ångest minskat medan de utökats på andra ställen. Är alldeles röd, torr och narig på händerna nu. Men tvångssyndrom gör ofta så, att de byter skepnad över tid och förändras. Är även situationsbaserad vilket gör att man kan tvånga väldigt mycket i vissa miljöer och i andra inte.
Den enda gången jag kände att tvångssyndromet innebar en begränsning under dessa dagar var när vi skulle ha en kvällsaktivitet som visserligen var frivllig men än dock på kvällen efter middagen. När jag kom upp till mitt lilla rum efter middagen insåg jag att jag tvättat mig så mycket att huden spruckit på ett ställe på en av knogarna på högerhanden, så att man såg en blodstrimma. Då började jag inbilla mig att med ett "öppet sår" så är det större risk att man blir smittad av något. Skitlöjligt och relativt ologiskt, men jag kunde inte riktigt bearbeta den där känslan och fick en väldigt intensiv ångest under en stund så var hemma på rummet under kvällen ända tills kvällsfikat då jag satte mig ytterst och faktiskt hade en handske på den handen. Men på det stora hela får jag väl ändå säga att jag är stolt och känner mig imponerad över min styrka. Under de här dagarna har jag insett så otroligt mycket om mig själv, saker jag bara tror man kan lära sig i mötet med rätt typ av människor.
OCD handlar om en "låg tolerans av osäkerhet". Det vill säga, just känslan att aldrig veta och aldrig vara riktigt säker är oerhört skrämmande, påfrestande och bringar en otrolig stress, en stress som leder till djup, intensiv och otroligt destruktiv ångest.
"Låste jag dörren? Gjorde jag verkligen det? Tänk om någon märker att den är olåst och går in i min lägenhet?"
"Är jag skitig på händerna, har jag blod på fingrarna? Nej men jag ser inget blod, eller vänta, gör jag det? Är det kanske något rött där ändå? Eller är det bara huden som är röd och torr? Kanske bäst tvätta händerna för säkerhets skull..."
"Stängde jag verkligen av spisen? Har jag ens haft på spisen idag? Måste kolla tror jag, kanske slog på den utan att jag tänkte på det... Ja, jag kollar. Lika bra. Visst visar väl rattarna att spisen är avstängd? Inga knappar lyser?"
Jag är förmodligen en låg tolerans för just osäkra förhållanden eller katastroftänk, eftersom jag är extra känslig och så länge jag kan minnas alltid varit på något sätt. Inte just genom tvång, eftersom det kom först i 20-års åldern (även om jag hade en kort period i barndomen) men jag har alltid varit känslig/orolig/otrygg inför att hemska saker ska hända mig eller min familj. När man sätter saker i perspektiv som jag fått göra under dessa 3 dagar så lär man sig otroligt mycket om sig själv.
Bergodalbana, ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två.
Är stolt över mig själv. Jag har vistats med främmande människor som jag knappt visste nåt om sen tidigare i en ny miljö, varit social, öppen och faktiskt kunnat hålla tvångssyndromet i schack under exempelvis situationer där jag helt enkelt tvingats äta i offentlig miljö, där vem som helst kan hosta, råka spotta eller på något sätt smutsa/smitta min mat. Jag har visserligen kollat lite extra på kaffemuggarna för att se att de varit rena innan jag hällt i kaffe och bytt bestick några gånger, men inget beteende som jag tror att andra märkte. Fick inte heller någon överdriven ångest av det, kändes skönt!
Däremot har jag precis som jag sa i förra inlägget överpresterat när det kommer till tvättande av händer istället. Känns ganska motsägelsefullt, att viss ångest minskat medan de utökats på andra ställen. Är alldeles röd, torr och narig på händerna nu. Men tvångssyndrom gör ofta så, att de byter skepnad över tid och förändras. Är även situationsbaserad vilket gör att man kan tvånga väldigt mycket i vissa miljöer och i andra inte.
Den enda gången jag kände att tvångssyndromet innebar en begränsning under dessa dagar var när vi skulle ha en kvällsaktivitet som visserligen var frivllig men än dock på kvällen efter middagen. När jag kom upp till mitt lilla rum efter middagen insåg jag att jag tvättat mig så mycket att huden spruckit på ett ställe på en av knogarna på högerhanden, så att man såg en blodstrimma. Då började jag inbilla mig att med ett "öppet sår" så är det större risk att man blir smittad av något. Skitlöjligt och relativt ologiskt, men jag kunde inte riktigt bearbeta den där känslan och fick en väldigt intensiv ångest under en stund så var hemma på rummet under kvällen ända tills kvällsfikat då jag satte mig ytterst och faktiskt hade en handske på den handen. Men på det stora hela får jag väl ändå säga att jag är stolt och känner mig imponerad över min styrka. Under de här dagarna har jag insett så otroligt mycket om mig själv, saker jag bara tror man kan lära sig i mötet med rätt typ av människor.
OCD handlar om en "låg tolerans av osäkerhet". Det vill säga, just känslan att aldrig veta och aldrig vara riktigt säker är oerhört skrämmande, påfrestande och bringar en otrolig stress, en stress som leder till djup, intensiv och otroligt destruktiv ångest.
"Låste jag dörren? Gjorde jag verkligen det? Tänk om någon märker att den är olåst och går in i min lägenhet?"
"Är jag skitig på händerna, har jag blod på fingrarna? Nej men jag ser inget blod, eller vänta, gör jag det? Är det kanske något rött där ändå? Eller är det bara huden som är röd och torr? Kanske bäst tvätta händerna för säkerhets skull..."
"Stängde jag verkligen av spisen? Har jag ens haft på spisen idag? Måste kolla tror jag, kanske slog på den utan att jag tänkte på det... Ja, jag kollar. Lika bra. Visst visar väl rattarna att spisen är avstängd? Inga knappar lyser?"
Jag är förmodligen en låg tolerans för just osäkra förhållanden eller katastroftänk, eftersom jag är extra känslig och så länge jag kan minnas alltid varit på något sätt. Inte just genom tvång, eftersom det kom först i 20-års åldern (även om jag hade en kort period i barndomen) men jag har alltid varit känslig/orolig/otrygg inför att hemska saker ska hända mig eller min familj. När man sätter saker i perspektiv som jag fått göra under dessa 3 dagar så lär man sig otroligt mycket om sig själv.
Bergodalbana, ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två.
Kommentarer
Trackback