Jag kan inte.
Han ringde i fredags, för att kolla upp läget och se hur det går för mig. Med höjd dos och sådär. Och det som är rätt tydligt, är ju att det inte går.
Han säger, du får inte börja tvånga mer.
Jag tvångar rejält. Jag tvättar händerna gång på gång på gång och blir paranoid några sekunder efteråt och frågar mig själv hurvida jag tvättat händerna... försöker minnas tvättandet och måste lukta på händerna för att försäkra mig om att dom är nytvättade.
Han menar att det inte finns någon annan utväg än att gå till sjukhuset. Men jag måste vara mogen för det, måste vara säker på min sak, att jag vill och kan bli bra. Det är väl klart att jag vill bli bra och återgå till hur jag var innan jag fick tvångssyndromet, men hur i hela fridens dagar ska jag kunna göra det när hela dagar förstörs av den korta promenaden till sjukhuset.
Det är en byggnad utanför psyk som skrämmer mig mest. Där ligger jättesjuka människor. Jag kan inte ens titta på byggnaden för att det känns som om små viruspartiklar kommer mot mig i luften och smittar ned mig med sjukdomen som jag inte ens vill stava till.
Alla försöker poängtera för mig att det bara är tankar. Du tänker inte logiskt säger dom. Och nej, det kanske jag inte gör, men mina tankar och känslor skrämmer mig så mycket att dom känns ytterst verkliga och ytterst logiska.
Jag kan knappt åka förbi med bussen längre.. för hela sjukhusområdet är förknippat med så många hemska, oerhört tragiska saker att jag nästan börjar skaka när jag tänker på det. Och jag MÅSTE dit för att få hjälp. Förstår han inte att jag inte klarar av det, att det inte går. Jag kan INTE. Jag kommer ringa och avboka det här mötet också.
Han säger, du får inte börja tvånga mer.
Jag tvångar rejält. Jag tvättar händerna gång på gång på gång och blir paranoid några sekunder efteråt och frågar mig själv hurvida jag tvättat händerna... försöker minnas tvättandet och måste lukta på händerna för att försäkra mig om att dom är nytvättade.
Han menar att det inte finns någon annan utväg än att gå till sjukhuset. Men jag måste vara mogen för det, måste vara säker på min sak, att jag vill och kan bli bra. Det är väl klart att jag vill bli bra och återgå till hur jag var innan jag fick tvångssyndromet, men hur i hela fridens dagar ska jag kunna göra det när hela dagar förstörs av den korta promenaden till sjukhuset.
Det är en byggnad utanför psyk som skrämmer mig mest. Där ligger jättesjuka människor. Jag kan inte ens titta på byggnaden för att det känns som om små viruspartiklar kommer mot mig i luften och smittar ned mig med sjukdomen som jag inte ens vill stava till.
Alla försöker poängtera för mig att det bara är tankar. Du tänker inte logiskt säger dom. Och nej, det kanske jag inte gör, men mina tankar och känslor skrämmer mig så mycket att dom känns ytterst verkliga och ytterst logiska.
Jag kan knappt åka förbi med bussen längre.. för hela sjukhusområdet är förknippat med så många hemska, oerhört tragiska saker att jag nästan börjar skaka när jag tänker på det. Och jag MÅSTE dit för att få hjälp. Förstår han inte att jag inte klarar av det, att det inte går. Jag kan INTE. Jag kommer ringa och avboka det här mötet också.
Kommentarer
Postat av: anonyyyn
känner igen. jag brukar blaska ner golvet med vatten så jag har bevis på att jag tvättat händerna. eller duttar med tvål i ansiktet för att ha bevis...
=/
Trackback