It's not me, it's my OCD.

Det har känts lite bättre de sista dagarna. Jag tyckte jag förtjänade att ha lite roligt i lördags så jag åkte till en fest där mina kompisar var, trots att jag vet att det är dumt att blanda in sprit under medicinering med SRRI-preparat, så gjorde jag det men jag tog det också rätt lugnt.

Jag hade faktiskt riktigt roligt också, ända till i slutet då jag bestämde att det var bäst att åka hem innan kön till garderoberna skulle bli för trång och väcka någon slags närhetsfobi i mig. Jag tycker det är rätt jobbigt att stå och trängas med många människor, eftersom tvångssyndromet gör sig påmint då och jag blir rädd att jag får något farligt på mig.

Blev inte vidare bakis alls och sov gott till långt in på söndagen. Idag var jag på lektion och det gick bra. Jag tycker det är lite jobbigt med alla människor som rör sig där jag läser, och en tjej i samma kurs som mig har jag fått för mig har någon smitta, så jag vill inte sitta i närheten av henne.. och ibland tänker jag att det kanske far runt smittopartiklar i luften som kommer mot mig, men jag försökte slå bort dom tankarna idag och tänka att det var trams. Alla andra kan ju sitta brevid henne utan att dö, så varför kan inte jag?!

Åkte hem efter två timmar för då hade jag fått nog. Känns ändå rätt bra nu. Skönt att vara hemma.

Igår så var jag jättepeppad och glad hela dagen, fast sen när jag kom hem och insåg hur uppskakad och hur tungt det var allting.. samtidigt som jag tittade på mina händer och kände hur jobbigt allt är började jag gråta jättemycket.

Skäms ganska mycket eftersom mina händer blöder lite och är såriga och jättetorra och ville inte visa dom under dagen så jag hade fingerhandskar på mig inomhus. Och då tänkte jag att det blev ännu värre, eftersom människor kanske tycker jag är konstig som går omkring med handskar inomhus.. Jag hoppas att dom kanske tänkte att jag bara var frusen. Borde ju inte bry mig om vad andra tror och tycker men jag gör ju det.

Är alldeles för torr på händerna och måste köpa någon bra kräm men jag tycker det är jättejobbigt att gå på apoteket.

Idag ser jag faktiskt ljuset i slutet av tunneln. Idag var jag där hos experten och fick prata. Vi gjorde en lista på det jag är så rädd för och vad som gör mig orolig och konstig. Situationer då jag försöker kontrollera mig själv genom olika slags renlighetsritualer.

Jag har berättat för min bästa kompis om mina tankar och tvångshandlingarna. Hon har backat upp mig mycket sista dagarna och jag känner att jag faktiskt kan prata med henne, på ett annat sätt än förut.

Jag har inte bloggat så mycket på sistone, vilket kanske är dåligt. Det är bra att skriva ur sig sina tankar ibland.

Jag har beslutat mig för att bli frisk och kvitt min OCD nu, så till imorgon så ska jag skriva ner en lista på saker som jag är rädd inför mitt första riktiga KBT-möte.

I helgen har det varit lite upp och ner med tvättandet, men jag har noterat att jag tvättar händerna mycket mera när jag är ensam än när jag är i sällskap. Jag tvättade dock upp en hel flaska med tvål under lördagen och söndagen och sedan dess är mina händer ganska torra om man säger så. Inte så konstigt med tanke på att dummajag tvättar bort allt naturligt fett från dem.

Har kunnat röra mig ute i världen relativt normalt sista dagarna. Var till och med på en fest i fredags, men jag drack ingenting för att inte förstöra medicineringen och kunde inte dricka något till maten eftersom saften såg ut som blod. Det gick ändå rätt bra med maten, eftersom det var catering och jag såg till att vara den första som tog. Det var dock väldigt jobbigt eftersom kniven var skitig, så jag åt bara med en gaffel.

Jag tror att min medicin har börjat verka nu för jag känner mig lite gladare och har mer kraft. Det känns väldigt jobbigt inför mötet imorgon, eftersom jag är rädd för sjukhus och allt som handlar om sjukhus, men mötet är ju inne på sjukhuset, så jag måste helt enkelt gå dit. Jag ska ha fingervantar på mig och vanliga vantar och dra i alla dörröppnare, sådana där snören, så jag slipper ta i dörrarna.

Det är en väldigt obehaglig, oroväckande och ångestframkallande känsla att inte klara av saker jag klarade av förut. Att minsta lilla sak eller pressande situation kan få hela förut så starka fasaden att raseras.

Det blir inte bättre när så få i ens närhet förstår vad man pratar om heller. OCD? Tvångssyndrom? Kan du förklara? Hur då menar du? Det gör inget här, här slipper jag misstron i människors ögon. Här verkar folk fråga för att dom är nyfikna, i verkliga livet känner jag mig galen och alienerad.

Det hemskaste är nog det faktum att så få tror en, tycker man gör en stor sak av ingenting, att man inte är riktigt sann, utan bara drabbats av så vanlig hypokondri.

Försöker jag hantera all psykisk stress genom att göra såhär mot mig själv? Har min hjärna slutat fungera? Var det den där husvagnssemestern när jag var liten, då jag hade halsfluss som orsakade syndromet. Det sägs ju, enligt medicinska vetenskapliga rapporter att man vet att tvångssyndrom kan uppkomma efter streptokocker, men man vet inte varför.
Så jag undrar varför, jag också. Livet är svårt nog som det är, utan dom här vansinniga tankarna.

"Sufferers are generally of above-average intelligence, as the very nature of the disorder necessitates complicated thinking patterns."

Lite ljus i mörkret.

Diskberget blir bara större och större. Istället för att diska upp finns orken inte där, den finns någon annanstans. Mitt kök ser lika rörigt ut som ett sånt där kök jag själv brukar äcklas över och tycka tyder på att personen är ofräsch eller konstig på något sätt.

I boken jag läser om tvångssyndrom så står det att det är vanligt att man tror att människor med tvångssyndrom och med rädsla för smuts, smitta etc är väldigt renliga och har väldigt rent omkring sig. Sanningen kan dock vara den motsatta eftersom det blir en utmaning utan dess like att ta sig an all disk/stökighet och att man därför låter det vara som det är, för att slippa ta sig an det man mest fruktar.

Jag har inte tvättat händerna lika mycket som igår idag iaf. Men dom är väldigt väldigt torra, och mycket röda. Eftersom jag inte tål blod, eller är rädd för det, så måste jag nog se till att sluta med tvättningen nu snart för annars kommer mina händer bli såriga.

Tänkte kanske försöka stöka undan lite saker nu, men det är jobbigt, för varje gång jag tagit i något smutsigt så måste jag tvätta händerna, och det är alldeles för mycket som hjärnan säger är smutsigt är, fast det kanske inte är det.

I boken om tvångssyndrom står det även att den som lider av tvångssyndromen oftast har det som jobbigast i sitt eget hem, eftersom det blir ett eget luftslott.

idag var jag hos farbror psyk. farbror psyk är specialiserad på tvångssyndrom (OCD).

vi kunde dock inte inleda den kognitiva beteende terapin imorse, eftersom jag varit i väldigt uppförsbackig bergodalbana i helgen. jag blev skjutsad till jourläkare igår eftermiddag, blev matad med lugnande stesolid och fick sömntabletter. sen blev jag skjutsad till min familj, som matade mig med mat och sällskap och lite lugnande seriöst pratande och sen sov jag 11 timmar på propavan och zopiklon.

istället bestämde vi oss för att jag måste börja äta medicin igen (jag slutade för jag hatar dom jävla pillerna), så denna gången blir det till att prova på zoloft, eftersom det tydligen är ett bra piller att knapra på om man är lite sjuk i huvudet som jag och gillar att tvätta sönder sig.

jag tycker det är minst sagt eländigt att jag är så psykiskt skör att jag måste ha piller för att stå upprätt, inte gråta ur mig all vätska i kroppen, inte lägga mig i närmsta snöhög och gallskrika alternativt slå sönder någonting.

det lustiga är att jag har ätit zoloft, för cirka 3-4 år sedan, men jag kommer inte ihåg ett smack av det och i journalerna (enligt farbror psyk) så står det att jag började äta det i december och sedan hade slutat under våren någon gång, av en väldigt mystisk anledning.. (stod inte och jag har förträngt/minns inte).

så jag ska hämta ut zoloft i eftermiddag eller imorgon, samt sömntabletter..

dessutom så måste jag bestämma mig för att bli frisk nu.
och må bättre.
jag står inför en jättelik utmaning.. säger både psykdoktor, låtsasföräldrar och jag.

Jag skäms fruktansvärt mycket för min diagnos. Det är knappast så att jag brukar skaka hand med människor och säga: "Tja, jag har OCD, trevligt att råkas" utan det är något som väldigt få människor vet.

Dom som står mig närmast vet såklart. För dom undrar ju vad fan det är frågan om.
Varför öppnar hon dörrar med armbågarna?
Varför står hon och tittar så noggrannt på allt innan hon bestämmer sig för att det är okej att använda det?
Varför är hennes händer torre som fnöske?
Varför tvättar hon händerna minst en gång i timmen om inte mer?

Men det är bara dom som vet.. och ni. Ni som läser det här, ni vet ju också att jag har en diagnos.. att jag har tvångssyndrom. Jag känner mig mycket liten och löjlig och ofullständig, eftersom den reglerar mitt liv oavsett om jag vill det eller inte. Det är ett kontrollbehov som axelererat och gått för långt.
Min läkare säger "du vet väl att livet är en risk, en chansning?" och jag nickar försiktigt, tänker inombords att det inte kan vara möjligt, att allt borde vara utstakat från början och att det finns en plan för mig. Att det inte är meningen at jag ska må såhär. Kan jag verkligen tro på vad läkaren säger, att vad som helst kan hända när som helst. Att jag måste sluta försäkra mig om saker jag egentligen inte rår på. Att det kan störta ett plan precis nu, rakt in i mitt hus..


Sannolikhetslära har aldrig varit något för mig. Varken under gymnasiet eller nu. Men det är det läkaren säger att jag måste lära mig att förstå. Och jag måste sluta tro att jag kan styra min värld genom att utföra dom här sanslösa ritualerna, att jag måste sluta vara så förbannat rädd, att jag måste säga till mig själv på skarpen, att det inte är så att man dör av att inte tvätta sig hela tiden.


Till titeln på inlägget. När människor frågar mig hur jag mår säger jag ofast bara "Jo, tack. Det är bra".. och bär på denna innerliga storm, för vem skulle förstå, om jag berättade. Vem skulle klappa mig på axeln eller krama om mig och säga..


Du, jag förstår dig. Jag har också varit där.

Jag är kanske lite elak nu, men det känns bra att veta att jag inte är ensam och att även väldigt (mer eller mindre) framgångsrika personer varit/är drabbade av tvångssyndrom.
Följande lista får mig att känna mig mindre misslyckad som människa.


Famous/celebrity OCD sufferers

These figures have either publicly talked about their OCD, or otherwise been identified with the disorder:

Jessica Alba
Aaron Bagnola
Roseanne Barr
David Beckham
Ludwig van Beethoven
Penelope Cruz
Charles Darwin
Cameron Diaz
Leonardo DiCaprio
Fred Durst
Albert Einstein
Harrison Ford
Paul Gascoigne
Kathie Lee Gifford
John George Haigh
Jane Horrocks
Howard Hughes
Michael Jackson
Thomas 'Stonewall' Jackson
Andrew Kehoe
Stanley Kubrick
John List
Martin Luther
Howie Mandel
Rose McGowan
John Melendez
Michelangelo
Florence Nightingale
Harvey Pekar
Ian Puleston-Davies
Joey Ramone
Martin Scorsese
Charlie Sheen
Howard Stern
Marc Summers
Nikola Tesla
Billy Bob Thornton
Donald Trump
Volkert van der Graaf
Warren Zevon
Don Gorske
John Larroquette




Listan fann jag på denna sida:
http://www.mrsci.com/Anxiety-Disorders/Obsessive-compulsive_disorder.php

Jag har haft en riktig bergodalbanevecka. Och slösat upp alldeles för mycket tvål, men sista dagarna har jag försökt att inte tvätta händerna hela tiden men det är svårt. Jag lyckas med att inte gnugga med tvålen väldigt länge, men sen när jag ska torka dom måste jag veta att handduken är helt ren sen måste jag hålla dem som en lucia eller någonting när jag går ut från toaletten så jag inte nuddar något med dem när dom är nytvättade. Gråtigt gråtigt gråtigt gråtigt. Jag funderar lite på om allt börjar bubbla upp vid ytan nu och gör mig ledsen, eller om det är medicinbytet som gör mig fruktansvärt gråtmild. Det behövs nästan ingenting och sen ligger jag där eller sitter där med tårar överallt och allting blir dyngsurt och jag vet inte var riktigt jag ska ta vägen. Jag hatar och älskar och hatar och älskar allt och ingenting. På måndag ska jag till min läkare för andra gången. Jag behöver inte gå dit själv heller utan får sällskap eftersom jag tycker det är så hemskt att vara i närheten av sjukhuset och sjuka människor.

Skulle just på affären liten stund och handla nödvändigaste så jag inte svälter.. och när jag knöt skorna så skar jag mig på något hårt på fingret, jätteliten skråma men då kändes det ändå som om det kanske var farligt, att det låg någon kanyl i skon eller utanpå brevid typ som skar upp mig/stack mig å som smittade mig med något farligt.. man dör av. 

Då fick jag tanken, att jag måste köpa plåster så jag kan plåstra om så det inte kommer in något olämpligt i såret men jag höll emot den tanken väl på affären. Att det behövs inte. Och jag ska inte kolla i vanten innersida om det är blod där, för är det kommer jag bli rädd.
Var jobbigt och gå dit och hem eftersom jag tittade efter potentiella blodfläckar på marken hela tiden och bara kunde använda ena handen i affären, alltså den utan blod på.

vill städa och sådära men det känns inge bra under tiden för då måste jag ta i massa saker som jag tror kanske är smittade med något..
jag tror ganska mycket är smittat med konstiga sjukdomar.
jag kan inte göra kyckling själv, för det känns som om jag kanske får in något konstigt i något sår eller blir smittad med någon skum sjukdom.
brukar lägga papper i toaletten och på toalettringen jämt (inte alltid hemma) så att jag inte får något konstigt på kroppen.
lyfte iaf upp väskan nu trots att den släpat i marken och rullat på massa offentliga ställen där det säkert var massvis med smuts och elände på marken. kändes som om tröjan blev skitig för väskan nuddade i tröjan. var tvungen att tvätta händerna efteråt.

det är så konstigt. jag har inte varit såhär förut. det kom i somras, kanske varit lite känslig och sådär men jag fick nog ett överflöd av intryck och hjärnan blev för påfrestad. känns som om den kokar över ibland.
tror jag ska duscha nu, men vågar inte riktigt tvåla in fötterna för dom är närmast det obehagligaste och äckligaste jämt och då tänker jag att det kanske är så att dom är smutsiga på något sätt och att jag blir det om jag tvättar dom.

jag är knäpp.
känns det som.

idag har jag inte varit så fanatisk med handtvättningen.
undra om det är för att jag är lite mindre stressad eller för att jag inte vill att händerna ska bli så torra så att dom spricker.

igår så skulle jag hjälpa till med att städa upp efter nyårskalaset. det har blivit till en oskriven regel, att jag tar på mig saker som jag i förhand vet kommer bli alldeles för jobbiga.
jag tog på mig dom äckligaste fulaste kläderna jag kunde hitta så att jag kunde skydda mig mot allt äckligt som skulle städas bort. ungefär som en skyddsutrustning, det tyckte farbror psyk när jag berättade för honom om hur jag brukar göra.

jag tog på mig ett par jätteslitna, för stora mjukisbyxor jag aldrig använder och ett par sneakers jag sällan använder och en jacka som jag sällan använder. jag låg och malde sönder den där städningen i timmar innan jag till slut tog modet till mig och stoppade ner plasthandskarna i fickan (på jackan jag inte brukar använda) sen gick jag dit.

och när jag kom dit, till den smutsiga nerskräpade fruktansvärt obehagliga lokalen som jag kvällen innan supit mig rejält packad i försökte jag andas djupt.
så kompisen som skulle hjälpa mig erbjöd mig en svart sopsäck och jag tänkte att jag tar väl långbordet då, öser ner alla engångsgrejer och smutsiga saker i påsen, snabbt och sådär, så jag knappt hinner titta på dom, men ta på dom måste jag ju göra för att få ner dom i påsjäveln.
men dom var röda, tallrikarna, och det var sölet och sliskigt på hela bordet och innan jag visste ordet av det fick jag en panikattack, började hyperventilera och storgråta, skaka... så kompisen skyndade till undsättning och sa att jag skulle gå ut i friska luften så det gjorde jag och där stod med mina vita plasthandskar och en kropp som skakade tills hon tröstat mig kramat mig och sagt att hon förstod.

att utsätta sig för sin största rädsla sådär plötsligt och försöka gå emot sin rädsla när man vet att det inte fungerar så. som om en som är vansinnigt höjdrädd skulle få för sig att ställa sig 2 meter upp i luften eller kanske 15 bara för att dom måste.. måste måste måste.
och så sa hon att jag inte behöver skämmas för mina känslor och tankar och rädslor. aldrig.

jag har gråtit i etapper sedan dess.