It's not me, it's my OCD.

jag vill ställa mig mot spegeln, skrika hööööögt dra i mitt hår och bara vara riktigt jävla arg på mig själv. det har ju gått så bra nu så länge, men sen efter att ha följt med en kompis som gjort en dum grej på akuten och sedan på intensiven, har gjort det värre. misstänker jag. likaså att det hamnade blod på min tröja, när sjukvårdarna stack nålen i honom. förstår ju att det inte är någon fara, han är frisk och så, men får ändå för mig att blodet kanske satt kvar som ett blodplåster på sjukvårdarna och att det liksom.. flög till min tröjärm och satte sig där för att smitta ner mig med något äckligt.

mina händer är lika röda nu som dom var för flera månader sedan då det var riktigt dåligt. tvättar dem stup i kvarten, kan inte hindra mig själv, måste tvätta-tvätta-tvätta händerna och dom är torra som fnöske. fnöske man verkligen inte vill ha på händerna. har som tur inte börjat bli såriga ännu, måste försöka sluta innan dom blir det.

på måndag ska jag till psyk-farbrorn igen. kl 10.00. hur nu de ska gå med mitt fina dygn. hatar att gå dit när jag känner jag blivit sämre, att det inte går bra. sist så berömde han mig för hur målmedveten och duktig jag verkade vara.
well... det går ju som en bergodalbana. och ibland.. så går det mest neråt.