It's not me, it's my OCD.

Jag har haft en riktig bergodalbanevecka. Och slösat upp alldeles för mycket tvål, men sista dagarna har jag försökt att inte tvätta händerna hela tiden men det är svårt. Jag lyckas med att inte gnugga med tvålen väldigt länge, men sen när jag ska torka dom måste jag veta att handduken är helt ren sen måste jag hålla dem som en lucia eller någonting när jag går ut från toaletten så jag inte nuddar något med dem när dom är nytvättade. Gråtigt gråtigt gråtigt gråtigt. Jag funderar lite på om allt börjar bubbla upp vid ytan nu och gör mig ledsen, eller om det är medicinbytet som gör mig fruktansvärt gråtmild. Det behövs nästan ingenting och sen ligger jag där eller sitter där med tårar överallt och allting blir dyngsurt och jag vet inte var riktigt jag ska ta vägen. Jag hatar och älskar och hatar och älskar allt och ingenting. På måndag ska jag till min läkare för andra gången. Jag behöver inte gå dit själv heller utan får sällskap eftersom jag tycker det är så hemskt att vara i närheten av sjukhuset och sjuka människor.