Jo, tack. Det är bara bra..
Dom som står mig närmast vet såklart. För dom undrar ju vad fan det är frågan om.
Varför öppnar hon dörrar med armbågarna?
Varför står hon och tittar så noggrannt på allt innan hon bestämmer sig för att det är okej att använda det?
Varför är hennes händer torre som fnöske?
Varför tvättar hon händerna minst en gång i timmen om inte mer?
Men det är bara dom som vet.. och ni. Ni som läser det här, ni vet ju också att jag har en diagnos.. att jag har tvångssyndrom. Jag känner mig mycket liten och löjlig och ofullständig, eftersom den reglerar mitt liv oavsett om jag vill det eller inte. Det är ett kontrollbehov som axelererat och gått för långt.
Min läkare säger "du vet väl att livet är en risk, en chansning?" och jag nickar försiktigt, tänker inombords att det inte kan vara möjligt, att allt borde vara utstakat från början och att det finns en plan för mig. Att det inte är meningen at jag ska må såhär. Kan jag verkligen tro på vad läkaren säger, att vad som helst kan hända när som helst. Att jag måste sluta försäkra mig om saker jag egentligen inte rår på. Att det kan störta ett plan precis nu, rakt in i mitt hus..
Sannolikhetslära har aldrig varit något för mig. Varken under gymnasiet eller nu. Men det är det läkaren säger att jag måste lära mig att förstå. Och jag måste sluta tro att jag kan styra min värld genom att utföra dom här sanslösa ritualerna, att jag måste sluta vara så förbannat rädd, att jag måste säga till mig själv på skarpen, att det inte är så att man dör av att inte tvätta sig hela tiden.
Till titeln på inlägget. När människor frågar mig hur jag mår säger jag ofast bara "Jo, tack. Det är bra".. och bär på denna innerliga storm, för vem skulle förstå, om jag berättade. Vem skulle klappa mig på axeln eller krama om mig och säga..
Du, jag förstår dig. Jag har också varit där.
Jag har också varit där. Mina tvångssyndrom handlade om ritualer dag in och dag ut (ställa alla skor i en viss exakt ordning, kolla att spisen är avstängd och alla kontakter urdragna minst 10 gånger, se till att inget som nuddade en matta nuddade golvet samtidigt, se till att pennor papper och post som låg framme låg symmetriskt och paralellt osv i oändlighet). Värst var på kvällen när jag skulle gå och lägga mig. Det kunde ta två timmar från att jag borstat tänderna till att jag låg i sängen och släckt lampan (för att inte tala om hur lång tid det tog att somna sen.). Jag gick i terapi i drygt två år, äter fortfarande antidepressivt och är lite mer orolig och rädd av mig än vad folk är i allmänhet. Har däremot lyckats bli av med stora delar av ritualerna. Även om de fortfarande tar upp lite energi så slösa jag inte lika mycket tid på dem.
Vet inte riktigt varför jag skrier. men som sagt: Du, jag förstår dig. Jag har också varit där.
Åh.. skönt(?) att höra att jag inte är ensam om att vara lite drumlig i huvudet. Gick du i KBT eller vad fick du för behandling? Jag hoppas jag ska bli bättre eller bra med den behandlingen jag ska påbörja nu. Åt seroxat en tid i höstas men det var inget bra antidepressivt för mig.. så nu ska jag börja äta Zoloft istället.