ocd ----> ångest.
Jag vet att en stor anledning till mitt OCD-beteende beror på att jag är så in i nordens stressad ibland och då blir det enklare att ta ut stressen och frustrationen på något tydligt, än att faktiskt fråga sig själv vad det är som stressar. Just nu börjar jag tro att jag fått stressmage istället, att OCD utmynnat i riktig ångest dvs, ångest och stress och att magen säger ifrån.
Jag har så förbannat mycket i tankarna nu att jag knappt kan tänka, kan inte skilja på allt jag vill, vad jag vill mer än något annat och vad som inte är riktigt nödvändigt. Jag tror att jag saknar någon slags prioritetsgen som andra människor har.
Minns sommaren för några år sen, jag och mitt ex bodde i en lägenhet i närheten av Söder. Det var storstadspuls, mycket människor, hela tiden en puls som jag var ovan vid. De fåtalet mindre lyckade människor, om man får uttrycka sig så när man beskriver alkoholister, hemlösa och narkomaner som man kan se hemma var betydligt högre och förekommande där. Det kändes ibland som att jag inte kunde slappna av ens för ett ögonblick för överallt gömde sig dessa små faror. Jag kunde inte ta på vissa ställen i hissen, jag lackade ur fullständigt på ex:et som höll på att få magsår av mina krav och konstiga nojor. Eftersom jag vägrade gå ner och hjälpa honom i tvättstugan när det skulle tvättas fick han ta ett tungt lass, särskilt när jag inte tyckte att kläderna var tillräckligt rena efter en tvätt utan tvingade honom till att tvätta dem igen. Ibland gick det så långt att jag inte kunde ha vissa kläder för att jag hade haft dem på mig när jag gick förbi någon "skum" och äcklig människa.
Jag minns särskilt när mina två vänninor hälsade på, dom bodde i vår lägenhet under några dagar och jag var så illa däran att jag kunde gå upp mitt i natten för att duscha eftersom jag kände instinktivt att jag var skitig och smittad av något från dagen innan. Främst var det så att vi skulle ta en tunnelbana från ett ställe, och därmed passera en bussvänthall, och i denna låg det en hög med papper fyllda med något som såg ut precis som blod. Jag vet inte om det var det, eller om det var ketchup, men dessa jävla papper förföljde mig i tankarna flera veckor och t.om. månader efteråt. Jag tror till och med jag slängde kläderna jag hade på mig, för att jag var bombsäker på att dom "smittats" ner av blodet på pappret.
Likaså minns jag hur jag fick ett riktigt frispel hemma hos mitt ex bror, jag kände sån enorm äckelkänslor av någonting som hänt under dagen (minns ej vad) att jag var tvungen att duscha hemma hos honom, få ett par kallingar av honom och sedan slänga trosorna.
Det här är två somrar sen, och även om jag visserligen har kvar vissa tvångstankar så har det blivit extremt mycket bättre. Nu verkar dock ångest över saker sippra ut och igenom kroppen på andra sätt, vilket inte heller är så skönt, men jag slipper iaf bete mig som ett riktigt ärkepsycho.
Jag vill bara säga att jag känner igen mig så mycket i det du skriver, och att du skriver så bra fortsätt med det.
Ha en fin dag,
Lisa
Samma här, jag är glad att jag hittade din sida för jag trodde att det bara var jag som hade dessa helsjuka tankar. Men vetskapen om att det finns fler som jag känns på något vis som en liten tröst. Vi är sjukt lika ska du veta, och jag går igenom precis samma sak. Min värsta rädsla är att komma i kontakt med bajs, kiss, sopor och annat äckel. och jag har ett starkt behov av att tvätta händerna NOGGRANT och LÄÄÄNGE efter varje dum tanke som dyker upp och som man inte blir av med i första taget. jag ville bara berätta detta för att du vet vad jag menar, andra "normala" människor skulle fatta nada. Tänk om man bara kunde komma ur detta helvete nångång, snart orkar jag inte längre. Hoppas det går framåt för dig!