Som en brutal frontalkrock..
känns det när jag plötsligt slås blodig, när vi kör längst en landsväg i mörkret med snön yrande runt oss och plötsligt så syns något på vägen, men vi vet inte vad och PLÖTSLIGT kabooom så har vi kört på en älgkalv och allt blir en enda röra.
att ha OCD är ingen lek, det kan jag lova er. ens psyke är mer komplicerat än man kan tro, ens undermedvetna spelar en enorma spratt dagligen, ibland så gott som hela tiden. det beror på omständigheter och stress, tror jag.
Mina OCD-tankar dyker upp lite nu och då, ibland lika plötsligt som en älg på vägen i mörkret. Jag försöker skaka av mig tankarna lika snabbt som en hund som blivit blöt men det går inte lika bra, det ligger kvar i minnet och påminner mig om att ingenting är säkert.
Jag försöker tänka att det bara är ett kontrollbehov, ett gigantiskt sådant, som jag tar till när jag tappar kontrollen över annat i livet. Som min terapeut sa förut, att jag kan inte med säkerhet veta någonting säkert. Imorgon kan jag få en meteroid i huvudet, lika lite kan jag ha någon aning om vad allt består av, eller om det är smittobärande. Även om det är en chans på miljonen, så finns det en risk alltid, och det kan jag inte förhindra, hur mkt jag än försöker.
Idag fick jag för mig att det var bajs på disktrasan. Men vänta, det blir värre. Det var nämligen en hivman som gått in i min lägenhet när jag var på stan (för jag minns inte om jag faktiskt låste, men det gör jag ju alltid...) och bajsat på trasan för att sedan lägga den på min diskbänk. Inte så troligt, med andra ord... men ändå kommer den ologiska och helt överlöjliga tanken mot mig i ilandes fart och slår ner mig, gör mig tveksam, osäker, hypokondrisk och orolig. Så jag sätter mig framför datorn, loggar in på min bergodalbaneblogg och hoppas att jag kan skriva ur mig rädslan, frustrationen, och inse hur ologisk jag är och att det beror på min OCD, ingenting annat.
att ha OCD är ingen lek, det kan jag lova er. ens psyke är mer komplicerat än man kan tro, ens undermedvetna spelar en enorma spratt dagligen, ibland så gott som hela tiden. det beror på omständigheter och stress, tror jag.
Mina OCD-tankar dyker upp lite nu och då, ibland lika plötsligt som en älg på vägen i mörkret. Jag försöker skaka av mig tankarna lika snabbt som en hund som blivit blöt men det går inte lika bra, det ligger kvar i minnet och påminner mig om att ingenting är säkert.
Jag försöker tänka att det bara är ett kontrollbehov, ett gigantiskt sådant, som jag tar till när jag tappar kontrollen över annat i livet. Som min terapeut sa förut, att jag kan inte med säkerhet veta någonting säkert. Imorgon kan jag få en meteroid i huvudet, lika lite kan jag ha någon aning om vad allt består av, eller om det är smittobärande. Även om det är en chans på miljonen, så finns det en risk alltid, och det kan jag inte förhindra, hur mkt jag än försöker.
Idag fick jag för mig att det var bajs på disktrasan. Men vänta, det blir värre. Det var nämligen en hivman som gått in i min lägenhet när jag var på stan (för jag minns inte om jag faktiskt låste, men det gör jag ju alltid...) och bajsat på trasan för att sedan lägga den på min diskbänk. Inte så troligt, med andra ord... men ändå kommer den ologiska och helt överlöjliga tanken mot mig i ilandes fart och slår ner mig, gör mig tveksam, osäker, hypokondrisk och orolig. Så jag sätter mig framför datorn, loggar in på min bergodalbaneblogg och hoppas att jag kan skriva ur mig rädslan, frustrationen, och inse hur ologisk jag är och att det beror på min OCD, ingenting annat.
Kommentarer
Postat av: Emily
Jag känner så väl igen dina tankar. Ologiska, det vet man, men ändå så svåra att hantera när ångesten tar över.
Trackback