It's not me, it's my OCD.

Jag är så arg och ledsen på världen, på mig själv, på alla andra att jag vill ta strypgrepp på och ruska om till alla vaknar. Inklusive mig själv. Jag vill vakna ur den här psykotiska idiotin, även fast fröken psyk påstår att det inte är psykos, som får mig att vara rädd för allting jag brukade kunna handskas med. Är det här vad dom kallar för livet?