It's not me, it's my OCD.

Kommer gå med i en stödgrupp för folk med tvångssyndrom (som visserligen "remissats" dit via psykiatrin) senare i höst. Det blir spännande, lite skrämmande men förhoppningsvärt något som kommer hjälpa mig. Psykologen som jag träffade menade iaf att de patienter som deltog förra gången i studie(stöd)cirkeln hölls började må betydligt bättre och att det verkligen hjälpte att träffa andra med samma problem för dem. Jag hoppas att det känns så för mig också, det är en sak att skriva om sina problem anonym (nej, det är inte jag på bilden) och en helt annat att prata om det med främmande människor. Men eftersom alla andra förutom ledarna har tvångssyndrom så kan jag tänka mig att det blir ganska lätt. Det är Svenska OCD-förbundet Ananke som håller i det hela och jag är förväntansfull.

Jag hoppas att det erbjuder mig den terapeutiska behandling jag behöver och det stöd jag behöver och inte bara är ett sätt för en för upptagen psykiatri att slussa sina patienter vidare. Nu är det inte regelrätt terapi har jag förstått, snarare ett stöd, men får hoppas att det trots det fungerar som terapi på nåt sätt. Det behövs, om man säger så.

Otroligt talande bild jag hittade på deviantart.