It's not me, it's my OCD.

Jag känner någon slags förtröstan när jag kommer över musik som inte är typiskt kommersiell och har något slags budskap utöver det vanliga som finns i sångtexter av idag (typ: boy, i try to catch myself but i'm out of control
your sexiness is so appealing i can't let it go oh).

Då känns det härligt, njutningsfullt och som om jag funnit en like när jag lyssnar på musik som är ärlig, rak, cynisk och kanske t.om. bedrövligt verklighetsdeppig. My chemical romance är ett sådant där band som gör musik med texter som är tänkvärda, som kanske faktiskt betyder något mer än att det är en hitlåt, som någon låtskrivare med lite fantasi gjort. Det är iaf vad jag inbillar mig.

Den här texten kanske inte säger er så mycket, men med låten på (dvs: ghost of you) är den magnifik, och Gerard Way kan verkligen sjunga.

I never said I'd lie in wait forever
If I died, we'd be together now
I can't always just forget her
But she could try

At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever, ever, ever

Get the feeling that you're never
All alone and I remember now
At the top of my lungs, in my arms she dies
She dies

At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever gonna haunt me
Never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the wounds that are ever gonna scar me
For all the ghosts that are never gonna catch me

If I fall
If I fall (down)

At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Never coming home
Never coming home

And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever gonna haunt me
Never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the wounds that are ever gonna scar me
For all the ghosts that are never gonna

De här kommande månaderna hoppas jag att jag börjar kunna hålla bättre ordning hemma i lägenheten. Det har verkligen en förmåga att bli kaos här på kort tid. Jag vet att det är en kombination av lathet och att jag har lite problem med att diska, städa etc pga tvångssyndromet.. smuts, skit och så vidare är äckligt och något jag helst undviker - även fast det är min egen. Nu ska jag dock försöka hålla mer ordning.. det är lättare att leva om det inte är grejer överallt, disk i diskhon och smutstvätt liggandes på golvet.

Jag är så arg och ledsen på världen, på mig själv, på alla andra att jag vill ta strypgrepp på och ruska om till alla vaknar. Inklusive mig själv. Jag vill vakna ur den här psykotiska idiotin, även fast fröken psyk påstår att det inte är psykos, som får mig att vara rädd för allting jag brukade kunna handskas med. Är det här vad dom kallar för livet?