Bara moln.
Det finns ingenting jag hellre vill än att bli av med mitt tvångssyndrom. Det finns ingenting jag hellre vill än berätta om det, lätta mitt hjärta och bara ösa ur mig om alla rädslor, alla störda tankar, alla konstiga idéer och alla märkliga ologiska vägar mina funderingar tar. Men jag känner mig knäpp, tokig, bisarr och störd när jag försöker förklara för någon som aldrig haft samma slags tankar, som inte förstår alls. En god vän till mig sa "Men jag litar på mig själv" när jag försökte förklara hur jag kunde fastna framför spisen och kontrollera plattorna under så lång tid att jag missade bussar och blev försenad. En person som inte har tvångssyndrom gör just det, litar på sig själv och säger till sig själv att det den iakttar och ser framför sig stämmer. Hos någon med tvångssyndrom fungerar inte det. Därför måste man öva, öva, öva.
Jag ska från och med nu försöka utmana mina rädslor, det vill säga INTE göra de tvångshandlingar som jag så gärna vill göra för att "förhindra" det hemska från att hända. När jag utmanat tvångstanken så ska jag även känna efter på en 10-gradig skala hur hemskt det känns. 1 är minst hemskt, 10 mest hemskt. Om det går som jag vill så ska hemskheten och ångesten släppa allteftersom och det ska kännas lättare och lättare och till slut så kan jag motstå tvångshandlingarna helt. Men jag måste skynda långsamt. Psykologen sa att det värsta man kan göra är att försöka skjuta ifrån sig ångesten, förneka den eller inte låtsas om den, för då blir det bara värre. Ungefär som om nån säger "Tänk inte på färgen gul", så är det den enda färgen man tänker på. Psyket fungerar på samma sätt när det gäller tvång och ofta så tänker man det värsta man absolut kan tänka sig, man skrämmer helt enkelt upp sig själv.
Istället ska man försöka se tvången som moln på en annars blå himmel. Molnen seglar förbi, men försvinner snart. Dom dyker upp där och skymmer det vackra blå och solen under en period men seglar sedan vidare. Precis så sa mamma till mig: "Tankar är bara tankar och ingenting annat. Det är inte verklighet. Se det bara som moln på en annars klar himmel".
Jag ska från och med nu försöka utmana mina rädslor, det vill säga INTE göra de tvångshandlingar som jag så gärna vill göra för att "förhindra" det hemska från att hända. När jag utmanat tvångstanken så ska jag även känna efter på en 10-gradig skala hur hemskt det känns. 1 är minst hemskt, 10 mest hemskt. Om det går som jag vill så ska hemskheten och ångesten släppa allteftersom och det ska kännas lättare och lättare och till slut så kan jag motstå tvångshandlingarna helt. Men jag måste skynda långsamt. Psykologen sa att det värsta man kan göra är att försöka skjuta ifrån sig ångesten, förneka den eller inte låtsas om den, för då blir det bara värre. Ungefär som om nån säger "Tänk inte på färgen gul", så är det den enda färgen man tänker på. Psyket fungerar på samma sätt när det gäller tvång och ofta så tänker man det värsta man absolut kan tänka sig, man skrämmer helt enkelt upp sig själv.
Istället ska man försöka se tvången som moln på en annars blå himmel. Molnen seglar förbi, men försvinner snart. Dom dyker upp där och skymmer det vackra blå och solen under en period men seglar sedan vidare. Precis så sa mamma till mig: "Tankar är bara tankar och ingenting annat. Det är inte verklighet. Se det bara som moln på en annars klar himmel".
Kommentarer
Postat av: Anonym
täntke bara skriva en sak, du vill ju ingen ska veta vem du är. men du har ju skrivit ut din mail och de går att söka på den på facebook så kmr du upp.
Postat av: It's not me, it's my OCD
Hoppsan... tack för att du sa det. :) Tacksam. Åtgärdat det.
Postat av: Anonym
så lite så. :)
Postat av: Jojsan
Tycker du är stark som jobbar på att få bort din ocd! Jag har själv ocd, och det är så jobbigt jag vet. Försöker jobba bort den själv men det är svårt, men man får kämpa på! En psykolog jag hade förut sa också typ sådär att man ska tänka att tvångstankar bara är moln som flyger förbi, så det var klokt sagt!
Hoppas du blir bättre snart!
Trackback