Det vägrar försvinna...
Är verkligen helt knäckt nu. Jag blir så frustrerad över att dom här jävla tankarna vägrar försvinna. Har laddat ner en PDF som jag läst förut från OCD-förbundet Ananke om hur man ska tänka, men måste nog snart ta kontakt med psykiatrin igen och hoppas att dom har tid med mig.
Senaste händelsen som skrämmer skiten ur mig är förmodligen lika dum som dom andra. Jag skulle handla toapapper på ICA för någon dag sen och två personer framför mig i kön står en mörkhyad man. Ni som läst min blogg förut kanske minns och vet om att jag sammankopplar min största rädsla HIV med mörkhyade och det här var inget undantag. Började givetvis känna en växande oro i magen och insåg att mitt toapapper skulle bli väldigt jobbigt att använda. Började fantisera och fick för mig att denna man, som var en välklädd herre som till och med tackade expediten när han packat ihop sina varor skulle ha pillat upp min toalettrulleförpackning och stoppat ner HIV-smittat bajs i toalettpappret. Ja... jag vet, det låter helt sinnessjukt. Jag försökte skaka av mig känslan, tänka att men för i helvete det är helt osannolikt, ingen människa skulle göra något sådant till att börja med. Ingen människa skulle gå runt med bajs i handen, ingen människa skulle få för sig att pilla upp en annan persons toalettpappersförpackning och stoppa ner det där. Men det spelar tydligen ingen roll hur logisk och rationell jag försöker vara, rädslan sitter där som ett BERG och den har fortfarande inte släppt. Självklart råkade det här vara en dag då jag var i väldig obalans men jag tänkte ändå att jag skulle övervinna rädslan och fullkomligt ignorera mina galna tankar. Jag tittade på förpackningen och såg inga försök till att någon skulle ha brutit upp den, det luktade inte heller något konstigt om den (skit dvs) och jag tog en pappersrulle ifrån den. Men sen när jag väl satt på toa och skalat bort den yttersta delen av pappersrullen som jag alltid gör (tvång) så fick jag för mig att pappret jag nyss torkat mig med egentligen var fullt av mannens smittade bajs och att jag precis fått det mellan benen. Var tvungen att panikduscha och skölja av mig äckligheten men det har fortfarande inte släppt som sagt.
Har försökt tala med mig själv och resonera logiskt, har försökt surfa på nätet och har inte sett att bajs skulle kunna innehålla dessa smittor. Har dessutom för mig att HIV-partiklar dör så fort dom kommer utanför kroppen och att det inte finns en chans i universum att de skulle kunna leva på toapapper osv osv. Dessutom är det ju fysiskt omöjligt att klämma ner nåt sånt i en pappersrrulles fack utan att det syns och luktar, vilket det inte gjort.
Jag tror seriöst att jag håller på att bli galen. Jag klarar inte mer.
Det känns som om någon annan satt sig i min kropp och vill att jag ska må dåligt, som att det är meningen att jag ska vara orolig och obalanserad och snudd på livrädd. Nu känns det ju som om jag fått sjukdomen, att jag är smittad. Pga nåt så hemskt osannolikt och även om jag någonstans inser det så gör inte hjärnan det, för den fortsätter tro på mina påhittade historier. Jag kände ju rädslan och skräcken redan när jag såg den där mannen, redan då började jag fantisera ihop nån historia om pappret. Det här är så JÄVLA jobbigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Senaste händelsen som skrämmer skiten ur mig är förmodligen lika dum som dom andra. Jag skulle handla toapapper på ICA för någon dag sen och två personer framför mig i kön står en mörkhyad man. Ni som läst min blogg förut kanske minns och vet om att jag sammankopplar min största rädsla HIV med mörkhyade och det här var inget undantag. Började givetvis känna en växande oro i magen och insåg att mitt toapapper skulle bli väldigt jobbigt att använda. Började fantisera och fick för mig att denna man, som var en välklädd herre som till och med tackade expediten när han packat ihop sina varor skulle ha pillat upp min toalettrulleförpackning och stoppat ner HIV-smittat bajs i toalettpappret. Ja... jag vet, det låter helt sinnessjukt. Jag försökte skaka av mig känslan, tänka att men för i helvete det är helt osannolikt, ingen människa skulle göra något sådant till att börja med. Ingen människa skulle gå runt med bajs i handen, ingen människa skulle få för sig att pilla upp en annan persons toalettpappersförpackning och stoppa ner det där. Men det spelar tydligen ingen roll hur logisk och rationell jag försöker vara, rädslan sitter där som ett BERG och den har fortfarande inte släppt. Självklart råkade det här vara en dag då jag var i väldig obalans men jag tänkte ändå att jag skulle övervinna rädslan och fullkomligt ignorera mina galna tankar. Jag tittade på förpackningen och såg inga försök till att någon skulle ha brutit upp den, det luktade inte heller något konstigt om den (skit dvs) och jag tog en pappersrulle ifrån den. Men sen när jag väl satt på toa och skalat bort den yttersta delen av pappersrullen som jag alltid gör (tvång) så fick jag för mig att pappret jag nyss torkat mig med egentligen var fullt av mannens smittade bajs och att jag precis fått det mellan benen. Var tvungen att panikduscha och skölja av mig äckligheten men det har fortfarande inte släppt som sagt.
Har försökt tala med mig själv och resonera logiskt, har försökt surfa på nätet och har inte sett att bajs skulle kunna innehålla dessa smittor. Har dessutom för mig att HIV-partiklar dör så fort dom kommer utanför kroppen och att det inte finns en chans i universum att de skulle kunna leva på toapapper osv osv. Dessutom är det ju fysiskt omöjligt att klämma ner nåt sånt i en pappersrrulles fack utan att det syns och luktar, vilket det inte gjort.
Jag tror seriöst att jag håller på att bli galen. Jag klarar inte mer.
Det känns som om någon annan satt sig i min kropp och vill att jag ska må dåligt, som att det är meningen att jag ska vara orolig och obalanserad och snudd på livrädd. Nu känns det ju som om jag fått sjukdomen, att jag är smittad. Pga nåt så hemskt osannolikt och även om jag någonstans inser det så gör inte hjärnan det, för den fortsätter tro på mina påhittade historier. Jag kände ju rädslan och skräcken redan när jag såg den där mannen, redan då började jag fantisera ihop nån historia om pappret. Det här är så JÄVLA jobbigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.
Kommentarer
Trackback