It's not me, it's my OCD.

Onsdagar brukar ju vara en mellandag. Den här onsdagen har varit en gigantisk uppförsbacke. Under några timmar kändes det som om bergodalbanan, jag alltså, stannat mitt i uppförsbacken.

Jag hade tid hos min terapeut klockan 14.30 idag men redan imorse svartnade det för ögonen. Eftersom jag har en jättestor rädsla och skräck inför sjukhus så tvärvägrade hela jag. Jag gick an som en tyrann mot min pojkvän, som av någon särskild anledning står ut med mig trots mina brister. Först klagade jag på att han väckte mig för tidigt och förstörde min sovmorgon och efter det så var det en massa andra konstiga argument som kom ut ur min mun innan huvudet hann tänka.

Jag ringde och avbokade terapeuttiden eftersom ångesten och skräcken blev för stor för mig.. och jag kunde inte hantera det på något annat sätt än genom att avboka. Jag har nämligen sår på fingrarna, eftersom dom spruckit lite då jag tvättar händerna så mycket.. och ett jättestort eksem i armvecket, så jag blev rädd och tänkte att jag kanske får några farliga virus och smittor i såren om jag går i närheten av sjukhuset.

Jag blir vansinnig på mig själv och mina till synes absurda tankar och terapeuten säger att människor med tvångssyndrom ofta har en förmåga att tänka sig de värsta scenarierna som finns, eftersom det föder själv tvångssyndromet och gör att man blir ännu mer orolig, ängslig och ångestfylld. Livet är jobbigt.