Idioten
När jag var i 12-13 års åldern så spelade jag fotboll. Det gjorde alla populära tjejer och min bästa kompis, så jag började också spela fotboll för att ha någonting att göra och för att det verkade kul. Man ville ju vara poppis också..
Det var rätt roligt också, åtminstone när man slapp se dom tuffaste tjejernas (och dom mest idiotiska) miner och egentligen rätt tydliga mobbing.
Jag sa till min pappa att dom behandlade mig som skit och snart hade han pratat med min kompis pappa som var fotbollstränare och han sa i sin tur till tjejerna och efter det slutade plågoandarna att förgifta min luft, men dom blev inte mer vänligt inställda till mig direkt. I efterhand kan jag tycka att det var en dum idé att hoppa in i ett lag, där de flesta spelat i 4-5 år, men samtidigt var det en lärdom, erfarenhetsberikande och rätt skoj ibland. Speciellt när man gjorde något bra och jag träffade några kompisar jag har kvar fortfarande.
Det jag ville säga med det här inlägget var, att under fotbollsträningarna så gjorde vi en övning som kallas "idioten". Det är en typ av intervallträning som verkligen avslöjar vem som är sämst och vem som är bäst. Med en diagnos som min känner man sig som idioten personifierad, eftersom man skäms ögonen ur sig och önskar man var någon annanstans varje gång den tar sig till uttryck i offentliga sammanhang, eller bara när man är ensam. Hur gärna man en vill skärpa till sig och inse fakta och bryta ner dom destruktiva tankarna och slänga dom i väggen, så finns dom kvar och bryter ner en.
Det var rätt roligt också, åtminstone när man slapp se dom tuffaste tjejernas (och dom mest idiotiska) miner och egentligen rätt tydliga mobbing.
Jag sa till min pappa att dom behandlade mig som skit och snart hade han pratat med min kompis pappa som var fotbollstränare och han sa i sin tur till tjejerna och efter det slutade plågoandarna att förgifta min luft, men dom blev inte mer vänligt inställda till mig direkt. I efterhand kan jag tycka att det var en dum idé att hoppa in i ett lag, där de flesta spelat i 4-5 år, men samtidigt var det en lärdom, erfarenhetsberikande och rätt skoj ibland. Speciellt när man gjorde något bra och jag träffade några kompisar jag har kvar fortfarande.
Det jag ville säga med det här inlägget var, att under fotbollsträningarna så gjorde vi en övning som kallas "idioten". Det är en typ av intervallträning som verkligen avslöjar vem som är sämst och vem som är bäst. Med en diagnos som min känner man sig som idioten personifierad, eftersom man skäms ögonen ur sig och önskar man var någon annanstans varje gång den tar sig till uttryck i offentliga sammanhang, eller bara när man är ensam. Hur gärna man en vill skärpa till sig och inse fakta och bryta ner dom destruktiva tankarna och slänga dom i väggen, så finns dom kvar och bryter ner en.
Kommentarer
Trackback