äckligt.
igår så skulle jag hjälpa till med att städa upp efter nyårskalaset. det har blivit till en oskriven regel, att jag tar på mig saker som jag i förhand vet kommer bli alldeles för jobbiga.
jag tog på mig dom äckligaste fulaste kläderna jag kunde hitta så att jag kunde skydda mig mot allt äckligt som skulle städas bort. ungefär som en skyddsutrustning, det tyckte farbror psyk när jag berättade för honom om hur jag brukar göra.
jag tog på mig ett par jätteslitna, för stora mjukisbyxor jag aldrig använder och ett par sneakers jag sällan använder och en jacka som jag sällan använder. jag låg och malde sönder den där städningen i timmar innan jag till slut tog modet till mig och stoppade ner plasthandskarna i fickan (på jackan jag inte brukar använda) sen gick jag dit.
och när jag kom dit, till den smutsiga nerskräpade fruktansvärt obehagliga lokalen som jag kvällen innan supit mig rejält packad i försökte jag andas djupt.
så kompisen som skulle hjälpa mig erbjöd mig en svart sopsäck och jag tänkte att jag tar väl långbordet då, öser ner alla engångsgrejer och smutsiga saker i påsen, snabbt och sådär, så jag knappt hinner titta på dom, men ta på dom måste jag ju göra för att få ner dom i påsjäveln.
men dom var röda, tallrikarna, och det var sölet och sliskigt på hela bordet och innan jag visste ordet av det fick jag en panikattack, började hyperventilera och storgråta, skaka... så kompisen skyndade till undsättning och sa att jag skulle gå ut i friska luften så det gjorde jag och där stod med mina vita plasthandskar och en kropp som skakade tills hon tröstat mig kramat mig och sagt att hon förstod.
att utsätta sig för sin största rädsla sådär plötsligt och försöka gå emot sin rädsla när man vet att det inte fungerar så. som om en som är vansinnigt höjdrädd skulle få för sig att ställa sig 2 meter upp i luften eller kanske 15 bara för att dom måste.. måste måste måste.
och så sa hon att jag inte behöver skämmas för mina känslor och tankar och rädslor. aldrig.
jag har gråtit i etapper sedan dess.
jag tog på mig dom äckligaste fulaste kläderna jag kunde hitta så att jag kunde skydda mig mot allt äckligt som skulle städas bort. ungefär som en skyddsutrustning, det tyckte farbror psyk när jag berättade för honom om hur jag brukar göra.
jag tog på mig ett par jätteslitna, för stora mjukisbyxor jag aldrig använder och ett par sneakers jag sällan använder och en jacka som jag sällan använder. jag låg och malde sönder den där städningen i timmar innan jag till slut tog modet till mig och stoppade ner plasthandskarna i fickan (på jackan jag inte brukar använda) sen gick jag dit.
och när jag kom dit, till den smutsiga nerskräpade fruktansvärt obehagliga lokalen som jag kvällen innan supit mig rejält packad i försökte jag andas djupt.
så kompisen som skulle hjälpa mig erbjöd mig en svart sopsäck och jag tänkte att jag tar väl långbordet då, öser ner alla engångsgrejer och smutsiga saker i påsen, snabbt och sådär, så jag knappt hinner titta på dom, men ta på dom måste jag ju göra för att få ner dom i påsjäveln.
men dom var röda, tallrikarna, och det var sölet och sliskigt på hela bordet och innan jag visste ordet av det fick jag en panikattack, började hyperventilera och storgråta, skaka... så kompisen skyndade till undsättning och sa att jag skulle gå ut i friska luften så det gjorde jag och där stod med mina vita plasthandskar och en kropp som skakade tills hon tröstat mig kramat mig och sagt att hon förstod.
att utsätta sig för sin största rädsla sådär plötsligt och försöka gå emot sin rädsla när man vet att det inte fungerar så. som om en som är vansinnigt höjdrädd skulle få för sig att ställa sig 2 meter upp i luften eller kanske 15 bara för att dom måste.. måste måste måste.
och så sa hon att jag inte behöver skämmas för mina känslor och tankar och rädslor. aldrig.
jag har gråtit i etapper sedan dess.
Kommentarer
Trackback