It's not me, it's my OCD.

Sedan tre veckor tillbaka har jag börjat träffa G från psyk, som är specialist på OCD/tvångssyndrom. Det var han jag träffade ett antal ggr i januari/februari också. Men istället för att gå dit så kommer han hem till mig, vilket underlättar något enormt för mig eftersom jag fobiskt undviker att gå till sjukhuset och avskyr det stället.

För er som inte hängt med så startade mitt tvångssyndrom i samma veva som jag tog ett sommarjobb på sjukhuset som... woola, hygientekniker (läs: skurtant). Efter det blev det bara värre och värre och jag kan knappt vistas på sjukhus överhuvudtaget.

Känns iaf skönt att ha tagit tag i problemet igen eftersom det eskalerade lite under sommaren, nu känns det som om jag återigen börjar få lite mer kontroll på vardagen. Steg för steg blir jag bättre, jag är faktiskt förhoppningsfull.

Jag känner någon slags förtröstan när jag kommer över musik som inte är typiskt kommersiell och har något slags budskap utöver det vanliga som finns i sångtexter av idag (typ: boy, i try to catch myself but i'm out of control
your sexiness is so appealing i can't let it go oh).

Då känns det härligt, njutningsfullt och som om jag funnit en like när jag lyssnar på musik som är ärlig, rak, cynisk och kanske t.om. bedrövligt verklighetsdeppig. My chemical romance är ett sådant där band som gör musik med texter som är tänkvärda, som kanske faktiskt betyder något mer än att det är en hitlåt, som någon låtskrivare med lite fantasi gjort. Det är iaf vad jag inbillar mig.

Den här texten kanske inte säger er så mycket, men med låten på (dvs: ghost of you) är den magnifik, och Gerard Way kan verkligen sjunga.

I never said I'd lie in wait forever
If I died, we'd be together now
I can't always just forget her
But she could try

At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever, ever, ever

Get the feeling that you're never
All alone and I remember now
At the top of my lungs, in my arms she dies
She dies

At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever gonna haunt me
Never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the wounds that are ever gonna scar me
For all the ghosts that are never gonna catch me

If I fall
If I fall (down)

At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Never coming home
Never coming home

And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever gonna haunt me
Never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the wounds that are ever gonna scar me
For all the ghosts that are never gonna

De här kommande månaderna hoppas jag att jag börjar kunna hålla bättre ordning hemma i lägenheten. Det har verkligen en förmåga att bli kaos här på kort tid. Jag vet att det är en kombination av lathet och att jag har lite problem med att diska, städa etc pga tvångssyndromet.. smuts, skit och så vidare är äckligt och något jag helst undviker - även fast det är min egen. Nu ska jag dock försöka hålla mer ordning.. det är lättare att leva om det inte är grejer överallt, disk i diskhon och smutstvätt liggandes på golvet.

men har inte riktigt haft varken tid eller lust till att älta mitt tvångssyndrom på sistone.

nu har det dock blivit mer igen, varför vet jag inte. Kanske känner jag mig otrygg, stressad eller mer deppad än vanligt. Har tillbringat mycket av sommaren i en annan ort, eftersom jag och min pojkvän fick bo gratis i en lägenhet där och då gick det rätt bra. Men i samband med att mina kompisar kom och hälsade på ökade det.

Jobbigast blev det när vi skulle ta bussen från tunnelbanestationen och det var en massa papper på golvet fullt med blod, eller åtminstone något som såg ut som blod. Det var sådant där papper man brukar torka händerna på offentliga toaletter som låg där och om jag inte minns fel så gick vi in i bussväntesalen men när jag såg det där så vände jag om och vi valde en annan dörr in i bussvänthallen. Efter det kände jag smutsig och äcklig och smittad och var tvungen att duscha. Har fortfarande inte riktigt hämtat mig från händelsen..

Nu när jag kommit hem igen, till lägenheten har jag börjat tvätta händerna altl oftare. Börjar snart få sår, och har efter att pappa tjatat tagit kontakt med ocd-psykgubben igen för att gå å få hjälp ungefär en gång i veckan. Bara det känns extra jobbigt..

det är ju som bekant väldigt nära mellan psykiatrin och infektion, och på infektion finns sådana som bär på smittan som jag är räddats för i hela världen.