It's not me, it's my OCD.

Jag känner någon slags förtröstan när jag kommer över musik som inte är typiskt kommersiell och har något slags budskap utöver det vanliga som finns i sångtexter av idag (typ: boy, i try to catch myself but i'm out of control
your sexiness is so appealing i can't let it go oh).

Då känns det härligt, njutningsfullt och som om jag funnit en like när jag lyssnar på musik som är ärlig, rak, cynisk och kanske t.om. bedrövligt verklighetsdeppig. My chemical romance är ett sådant där band som gör musik med texter som är tänkvärda, som kanske faktiskt betyder något mer än att det är en hitlåt, som någon låtskrivare med lite fantasi gjort. Det är iaf vad jag inbillar mig.

Den här texten kanske inte säger er så mycket, men med låten på (dvs: ghost of you) är den magnifik, och Gerard Way kan verkligen sjunga.

I never said I'd lie in wait forever
If I died, we'd be together now
I can't always just forget her
But she could try

At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever, ever, ever

Get the feeling that you're never
All alone and I remember now
At the top of my lungs, in my arms she dies
She dies

At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever gonna haunt me
Never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the wounds that are ever gonna scar me
For all the ghosts that are never gonna catch me

If I fall
If I fall (down)

At the end of the world
Or the last thing I see
You are never coming home
Never coming home
Never coming home
Never coming home

And all the things that you never ever told me
And all the smiles that are ever gonna haunt me
Never coming home
Never coming home
Could I, should I
And all the wounds that are ever gonna scar me
For all the ghosts that are never gonna