Bergodalbana
är en beskrivning av dagen och livet i sig. Jag har gått från att ha mått väldigt bra och traskat runt på stan i några timmar hyfsat obehindrat till att få en riktig ångestattack på kvällen eftersom jag var på möte med OCD-gruppen jag går i och samtalsämnet rörde upp så mycket känslor inombords att det kändes som att jag skulle explodera.
Tänkte först att jag skulle kunna trycka undan det och undkomma den värsta ångesten genom att tänka logiskt och bara skärpa till mig, men det blev bara värre och värre tills jag kände gråten komma och tårarna krypa fram i ögonvrån. Fick resa mig upp och gå därifrån, för jag blev så ledsen och rädd. Blev bättre efter en stund och ångesten var inte lika kompakt och påtryckande men man blir vansinnigt trött av att prata så mycket om känslor, tvång och ångest och dessutom exponeras för det man kanske är mest rädd för även om det bara talas om.
Försöker övertala mig själv om att tankar bara är tankar, men det är svårt när tanken innebär så mycket ångest och blir så stark. Det brukar gå bra, men ikväll så sprack bubblan.
Skall ändå lista 5 saker jag är stolt över som gått bra idag.
* Jag har åkt buss. Brukar inte gilla det eftersom jag är rädd att sticka mig på saker, men gick förvånansvärt bra.
* Jag har varit på en mässa och ett seminarium och det gick bara fint. Inga problem vara i folkmassor.
* Jag har gått på stan bland massa folk och inte känt mig särskilt orolig eller undvikit att gå förbi vissa ställen, som offentliga toaletter, samt tagit i dörrhantag utan att kontrollera dem först.
* Jag har gått på OCD-mötet även om det kändes tungt och motigt först, framförallt eftersom det var anhörig-perspektiv idag och min OCD bara drabbar mig och inte mina anhöriga i särskilt stor utsträckning. Men det var nyttigt och bra att få lite insikt i hur andra kan tänka och reagera kring det också. Är både på ont och gott att jag inte har någon anhörig att lägga över tvånget på. Å andra sidan känner man sig väldigt ensam och får inte så mycket hjälp när det känns som svårast.
* Jag har anförtrott mig till någon om mitt tvång som jag fick stöd av som verkar förstå hur det känns. Eftersom man skäms så mycket för det och känner sig så konstig är det nästan så att man stigmatiserar sig själv och känner förakt inför sina egna känslor och handlingar.
Tänkte först att jag skulle kunna trycka undan det och undkomma den värsta ångesten genom att tänka logiskt och bara skärpa till mig, men det blev bara värre och värre tills jag kände gråten komma och tårarna krypa fram i ögonvrån. Fick resa mig upp och gå därifrån, för jag blev så ledsen och rädd. Blev bättre efter en stund och ångesten var inte lika kompakt och påtryckande men man blir vansinnigt trött av att prata så mycket om känslor, tvång och ångest och dessutom exponeras för det man kanske är mest rädd för även om det bara talas om.
Försöker övertala mig själv om att tankar bara är tankar, men det är svårt när tanken innebär så mycket ångest och blir så stark. Det brukar gå bra, men ikväll så sprack bubblan.
Skall ändå lista 5 saker jag är stolt över som gått bra idag.
* Jag har åkt buss. Brukar inte gilla det eftersom jag är rädd att sticka mig på saker, men gick förvånansvärt bra.
* Jag har varit på en mässa och ett seminarium och det gick bara fint. Inga problem vara i folkmassor.
* Jag har gått på stan bland massa folk och inte känt mig särskilt orolig eller undvikit att gå förbi vissa ställen, som offentliga toaletter, samt tagit i dörrhantag utan att kontrollera dem först.
* Jag har gått på OCD-mötet även om det kändes tungt och motigt först, framförallt eftersom det var anhörig-perspektiv idag och min OCD bara drabbar mig och inte mina anhöriga i särskilt stor utsträckning. Men det var nyttigt och bra att få lite insikt i hur andra kan tänka och reagera kring det också. Är både på ont och gott att jag inte har någon anhörig att lägga över tvånget på. Å andra sidan känner man sig väldigt ensam och får inte så mycket hjälp när det känns som svårast.
* Jag har anförtrott mig till någon om mitt tvång som jag fick stöd av som verkar förstå hur det känns. Eftersom man skäms så mycket för det och känner sig så konstig är det nästan så att man stigmatiserar sig själv och känner förakt inför sina egna känslor och handlingar.
Konstigt
hur det pendlar mellan ångest och icke-ångest. Får mycket starkare ångest när jag är stressad eller exempelvis hungrig. Kände det idag när jag stod på ICA i kön vid middagstid och det var väldigt mycket folk och alldeles för långa köer. Var tvungen att verkligen försöka koppla bort alltomkring för att kunna slappna av, men fick ändå gå och byta ut brödpåsen mot en annan 3 ggr för att jag fick för mig att det var nåt fel på den. Skulle förstås ha utmanat min tvångstanke där och stått kvar i kön och köpt brödet oavsett men kunde inte riktigt stå ut med ångesten så var tvungen byta brödjävulen ändå. Kan förklara lite tydligare:
Min tanke, att det är nåt fel på brödet och att jag måste byta = är alltså en tvångstanke.
Att jag sen går till brödhyllan igen och byter ut brödet, för att lindra ångesten = är alltså en tvångshandling.
Sen behöver det såklart inte vara bröd jämt, men jag måste ofta göra såhär när jag är på affären vilket gör att en vanlig vardagshandling som att handla kan ta rätt lång tid. Varukorgarna är ett annat problem, måste ofta vara väldigt noggrann så att inget som jag finner äckligt ligger i dom, så brukar alltid "scanna" av dom ytterst noggrannt för att försäkra mig över det. Om någon skulle iaktta mig väldigt noga så skulle dom kanske lägga märke till mitt märkliga beteendemönster men jag tror inte folk gör sånt. Tvångssyndrom överhuvudtaget är ganska svårt att "upptäcka" om man inte har väldigt extremt beteende, eftersom man oftast skämt så mycket över det att man försöker dölja det så gott det går. På ont och på gott, så att säga.
Min tanke, att det är nåt fel på brödet och att jag måste byta = är alltså en tvångstanke.
Att jag sen går till brödhyllan igen och byter ut brödet, för att lindra ångesten = är alltså en tvångshandling.
Sen behöver det såklart inte vara bröd jämt, men jag måste ofta göra såhär när jag är på affären vilket gör att en vanlig vardagshandling som att handla kan ta rätt lång tid. Varukorgarna är ett annat problem, måste ofta vara väldigt noggrann så att inget som jag finner äckligt ligger i dom, så brukar alltid "scanna" av dom ytterst noggrannt för att försäkra mig över det. Om någon skulle iaktta mig väldigt noga så skulle dom kanske lägga märke till mitt märkliga beteendemönster men jag tror inte folk gör sånt. Tvångssyndrom överhuvudtaget är ganska svårt att "upptäcka" om man inte har väldigt extremt beteende, eftersom man oftast skämt så mycket över det att man försöker dölja det så gott det går. På ont och på gott, så att säga.
Mängder med saker..
Jag har mängder med saker att göra, saker jag skulle behöva ta tag i men jag orkar inte riktigt. Har haft ganska mycket tvång idag, men ändå iaf lyckats cykla iväg på arbetsförmedlingen och efter det till ett fik för att fika och prata med en kvinna som är kampanjeledare/chef på ett ställe där jag troligtvis fixat praktikplats.
Måste tyvärr göra en tvångshandling nu, har fått en tvångstanke att jag har nåt skit i håret så måste nog tvätta håret ändå snart. Kommer inte kunna slappna av annars eller få något gjort ikväll utan ständigt ha det där i huvudet. Suck.
Måste tyvärr göra en tvångshandling nu, har fått en tvångstanke att jag har nåt skit i håret så måste nog tvätta håret ändå snart. Kommer inte kunna slappna av annars eller få något gjort ikväll utan ständigt ha det där i huvudet. Suck.
Utmana.
Idag har jag gjort lite grejer för att utmana mig själv och mitt tvångssyndrom. Bestämde mig för att cykla till biblioteket och låna böcker. Först kändes det väldigt motigt eftersom jag var trött och lite stressad över att det skulle stänga inom någon timma men sen ryckte jag upp mig och stack dit.
Väl där skulle jag skriva ut några papper, men noterade en gubbe som såg lite obehaglig en bit bort som jag fick för mig kom fram till mig där jag stod vid en skrivare och skulle fixa pappersutskrifter. Men det gjorde han såklart inte. Fick även för mig att han la nåt på mina nyutskrivna papper, men slog bort den tanken och la ner dom i skrivaren. Om det här hade hänt förut hade jag förmodligen slängt dom och skrivit ut papper en gång till istället.
Sen cyklade jag till medicinska biblioteket för att låna en bok och på vägen dit måste man passera Blodcentralen, nån provlämningsdörr och lite sånt så jag tyckte det kändes lite obehagligt att cykla förbi. Men det gick bra och jag kunde låna boken jag ville. Försökte tänka bra tankar istället och inte bry mig om tvångstankarna när dom kom kastandes emot mig i ilfart.
Väl där skulle jag skriva ut några papper, men noterade en gubbe som såg lite obehaglig en bit bort som jag fick för mig kom fram till mig där jag stod vid en skrivare och skulle fixa pappersutskrifter. Men det gjorde han såklart inte. Fick även för mig att han la nåt på mina nyutskrivna papper, men slog bort den tanken och la ner dom i skrivaren. Om det här hade hänt förut hade jag förmodligen slängt dom och skrivit ut papper en gång till istället.
Sen cyklade jag till medicinska biblioteket för att låna en bok och på vägen dit måste man passera Blodcentralen, nån provlämningsdörr och lite sånt så jag tyckte det kändes lite obehagligt att cykla förbi. Men det gick bra och jag kunde låna boken jag ville. Försökte tänka bra tankar istället och inte bry mig om tvångstankarna när dom kom kastandes emot mig i ilfart.
Hemma igen.
Har varit på utbildning i några dagar, kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska berätta vad det gäller eller om jag ska strunta i det. Jag struntar i det så länge, men det tåls att tänka på. Har i allla fall varit tre väldigt intensiva, fascinerande och intressanta dagar som jag aldrig kommer glömma. Otroligt skönt att byta miljö också, ut i skogen och in i inlandet. Det snöade t.om. igår med stora snöflingor som singlade ner utanför folkhögskolan vi befann oss på.
Är stolt över mig själv. Jag har vistats med främmande människor som jag knappt visste nåt om sen tidigare i en ny miljö, varit social, öppen och faktiskt kunnat hålla tvångssyndromet i schack under exempelvis situationer där jag helt enkelt tvingats äta i offentlig miljö, där vem som helst kan hosta, råka spotta eller på något sätt smutsa/smitta min mat. Jag har visserligen kollat lite extra på kaffemuggarna för att se att de varit rena innan jag hällt i kaffe och bytt bestick några gånger, men inget beteende som jag tror att andra märkte. Fick inte heller någon överdriven ångest av det, kändes skönt!
Däremot har jag precis som jag sa i förra inlägget överpresterat när det kommer till tvättande av händer istället. Känns ganska motsägelsefullt, att viss ångest minskat medan de utökats på andra ställen. Är alldeles röd, torr och narig på händerna nu. Men tvångssyndrom gör ofta så, att de byter skepnad över tid och förändras. Är även situationsbaserad vilket gör att man kan tvånga väldigt mycket i vissa miljöer och i andra inte.
Den enda gången jag kände att tvångssyndromet innebar en begränsning under dessa dagar var när vi skulle ha en kvällsaktivitet som visserligen var frivllig men än dock på kvällen efter middagen. När jag kom upp till mitt lilla rum efter middagen insåg jag att jag tvättat mig så mycket att huden spruckit på ett ställe på en av knogarna på högerhanden, så att man såg en blodstrimma. Då började jag inbilla mig att med ett "öppet sår" så är det större risk att man blir smittad av något. Skitlöjligt och relativt ologiskt, men jag kunde inte riktigt bearbeta den där känslan och fick en väldigt intensiv ångest under en stund så var hemma på rummet under kvällen ända tills kvällsfikat då jag satte mig ytterst och faktiskt hade en handske på den handen. Men på det stora hela får jag väl ändå säga att jag är stolt och känner mig imponerad över min styrka. Under de här dagarna har jag insett så otroligt mycket om mig själv, saker jag bara tror man kan lära sig i mötet med rätt typ av människor.
OCD handlar om en "låg tolerans av osäkerhet". Det vill säga, just känslan att aldrig veta och aldrig vara riktigt säker är oerhört skrämmande, påfrestande och bringar en otrolig stress, en stress som leder till djup, intensiv och otroligt destruktiv ångest.
"Låste jag dörren? Gjorde jag verkligen det? Tänk om någon märker att den är olåst och går in i min lägenhet?"
"Är jag skitig på händerna, har jag blod på fingrarna? Nej men jag ser inget blod, eller vänta, gör jag det? Är det kanske något rött där ändå? Eller är det bara huden som är röd och torr? Kanske bäst tvätta händerna för säkerhets skull..."
"Stängde jag verkligen av spisen? Har jag ens haft på spisen idag? Måste kolla tror jag, kanske slog på den utan att jag tänkte på det... Ja, jag kollar. Lika bra. Visst visar väl rattarna att spisen är avstängd? Inga knappar lyser?"
Jag är förmodligen en låg tolerans för just osäkra förhållanden eller katastroftänk, eftersom jag är extra känslig och så länge jag kan minnas alltid varit på något sätt. Inte just genom tvång, eftersom det kom först i 20-års åldern (även om jag hade en kort period i barndomen) men jag har alltid varit känslig/orolig/otrygg inför att hemska saker ska hända mig eller min familj. När man sätter saker i perspektiv som jag fått göra under dessa 3 dagar så lär man sig otroligt mycket om sig själv.
Bergodalbana, ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två.
Är stolt över mig själv. Jag har vistats med främmande människor som jag knappt visste nåt om sen tidigare i en ny miljö, varit social, öppen och faktiskt kunnat hålla tvångssyndromet i schack under exempelvis situationer där jag helt enkelt tvingats äta i offentlig miljö, där vem som helst kan hosta, råka spotta eller på något sätt smutsa/smitta min mat. Jag har visserligen kollat lite extra på kaffemuggarna för att se att de varit rena innan jag hällt i kaffe och bytt bestick några gånger, men inget beteende som jag tror att andra märkte. Fick inte heller någon överdriven ångest av det, kändes skönt!
Däremot har jag precis som jag sa i förra inlägget överpresterat när det kommer till tvättande av händer istället. Känns ganska motsägelsefullt, att viss ångest minskat medan de utökats på andra ställen. Är alldeles röd, torr och narig på händerna nu. Men tvångssyndrom gör ofta så, att de byter skepnad över tid och förändras. Är även situationsbaserad vilket gör att man kan tvånga väldigt mycket i vissa miljöer och i andra inte.
Den enda gången jag kände att tvångssyndromet innebar en begränsning under dessa dagar var när vi skulle ha en kvällsaktivitet som visserligen var frivllig men än dock på kvällen efter middagen. När jag kom upp till mitt lilla rum efter middagen insåg jag att jag tvättat mig så mycket att huden spruckit på ett ställe på en av knogarna på högerhanden, så att man såg en blodstrimma. Då började jag inbilla mig att med ett "öppet sår" så är det större risk att man blir smittad av något. Skitlöjligt och relativt ologiskt, men jag kunde inte riktigt bearbeta den där känslan och fick en väldigt intensiv ångest under en stund så var hemma på rummet under kvällen ända tills kvällsfikat då jag satte mig ytterst och faktiskt hade en handske på den handen. Men på det stora hela får jag väl ändå säga att jag är stolt och känner mig imponerad över min styrka. Under de här dagarna har jag insett så otroligt mycket om mig själv, saker jag bara tror man kan lära sig i mötet med rätt typ av människor.
OCD handlar om en "låg tolerans av osäkerhet". Det vill säga, just känslan att aldrig veta och aldrig vara riktigt säker är oerhört skrämmande, påfrestande och bringar en otrolig stress, en stress som leder till djup, intensiv och otroligt destruktiv ångest.
"Låste jag dörren? Gjorde jag verkligen det? Tänk om någon märker att den är olåst och går in i min lägenhet?"
"Är jag skitig på händerna, har jag blod på fingrarna? Nej men jag ser inget blod, eller vänta, gör jag det? Är det kanske något rött där ändå? Eller är det bara huden som är röd och torr? Kanske bäst tvätta händerna för säkerhets skull..."
"Stängde jag verkligen av spisen? Har jag ens haft på spisen idag? Måste kolla tror jag, kanske slog på den utan att jag tänkte på det... Ja, jag kollar. Lika bra. Visst visar väl rattarna att spisen är avstängd? Inga knappar lyser?"
Jag är förmodligen en låg tolerans för just osäkra förhållanden eller katastroftänk, eftersom jag är extra känslig och så länge jag kan minnas alltid varit på något sätt. Inte just genom tvång, eftersom det kom först i 20-års åldern (även om jag hade en kort period i barndomen) men jag har alltid varit känslig/orolig/otrygg inför att hemska saker ska hända mig eller min familj. När man sätter saker i perspektiv som jag fått göra under dessa 3 dagar så lär man sig otroligt mycket om sig själv.
Bergodalbana, ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två.
Skriva av sig lite...
Är inte hemma just nu utan på en utbildning en bit från stan. Känner att det tar rätt mycket på krafterna. Har även märkt att jag tenderar att tvätta händerna mer här, när jag utsätts för stress i form av nya människor, nya intryck, nya miljöer medan mycket av tvångstankarna inte varit så starka och närvarande.
Behöver sova nu, så inlägget blir kortare än tänkt.
Men återkommer när jag är på hemmaplan igen.
Kram på er därute.
Behöver sova nu, så inlägget blir kortare än tänkt.
Men återkommer när jag är på hemmaplan igen.
Kram på er därute.
Urgh...
Jag är rätt bakis idag. Jag har tagit det lugnt på sistone eftersom det inte känns så smart att mixa alkohol och antidepressiva, dessutom brukar jag få betydligt värre ångest dagen efter när kroppen kämpar med att ta hand om giftet man stoppar i sig i form av vin eller öl. Men igår ville jag inte sitta hemma utan se folk och ha roligt.
Det var riktigt roligt också, så det känns ändå värt det idag även om den där väldigt bekanta känslan av allmän seghet och trötthet fyller kroppen. Hittade en killes VISA-kort nedanför en bar och snäll som jag är rinde jag eniro för att få reda på killens nr och sen sms:ade jag honom helt sonika för att överlämna kortet. Han blev så glad att jag fick en hittelön på 300 kr =D
Har inte tvångat så hemskt mycket på sistone, ibland så men ändå varit ganska "fungerande" sista veckan. Var på en OCD-träff i onsdags som anordnades av Ananke, så vi var ett gäng personer där som hade samma problematik men olika sorters tvång. Kontrolltvång, rengöring, hygien, magiska ramsor och allt möjligt. Tänkte till en början, innan jag kommit dit att det kanske skulle vara skumma personer, t.om. jag som försöker vara så fördomsfri föll för den där myten om att man måste vara konstig om man har nån psykisk diagnos. Det visade sig ju helt fel, för det var såklart helt vanliga personer och det var oerhört skönt att träffa andra med samma problem och samma ångest. Intressant att höra andras upplevelser också.
Ska göra lite läxa i det snart. :)
Det var riktigt roligt också, så det känns ändå värt det idag även om den där väldigt bekanta känslan av allmän seghet och trötthet fyller kroppen. Hittade en killes VISA-kort nedanför en bar och snäll som jag är rinde jag eniro för att få reda på killens nr och sen sms:ade jag honom helt sonika för att överlämna kortet. Han blev så glad att jag fick en hittelön på 300 kr =D
Har inte tvångat så hemskt mycket på sistone, ibland så men ändå varit ganska "fungerande" sista veckan. Var på en OCD-träff i onsdags som anordnades av Ananke, så vi var ett gäng personer där som hade samma problematik men olika sorters tvång. Kontrolltvång, rengöring, hygien, magiska ramsor och allt möjligt. Tänkte till en början, innan jag kommit dit att det kanske skulle vara skumma personer, t.om. jag som försöker vara så fördomsfri föll för den där myten om att man måste vara konstig om man har nån psykisk diagnos. Det visade sig ju helt fel, för det var såklart helt vanliga personer och det var oerhört skönt att träffa andra med samma problem och samma ångest. Intressant att höra andras upplevelser också.
Ska göra lite läxa i det snart. :)