counting down the days...
Mkt i tankarna nu, tillräckligt mycket i huvudet för att jag ska glömma bort tvånget, men samtidigt så finns det en gräns och den gränsen kan passeras om jag tappar kontrollen, men jag håller tummarna.
Håller på med en flytt nu, har slutligen bestämt mig för att jag behöver ett miljöombyte och lite nytt för att kunna utvecklas till fullo. Så det står flyttkartonger och är stökigt runt om mig, och det mest makalösa av allt är att jag bestämt mig för att hyra ut lägenheten i andra hand. Ni kanske inte förstår hur "stort" detta är för mig som är en sådan extrem kontrollmänniska, men jag tänker att jag kan inte styra ödet eller kontrollera allt, så nu får slumpen eller vad det nu är som saker går som det går, avgöra hur bra det går att hyra ut lägenheten. Tjejen verkar iaf väldigt sympatisk och ordningssam, och det blir faktiskt en övning för mig att "släppa taget" om min lägenhet och vissa av mina grejer och göra något annat ett tag.
Övar nu varje dag i vardagliga grejer som en "frisk" person gör helt utan att blinka, exempelvis gå till soprummet och röra smutsiga utrymmen, åker med saker till myrorna (vilka har väldigt "smutsiga" saker i mitt huvud), umgås mkt med andra människor (vilket kan vara krävande), osv osv. Återstår bara att se hur det kommer att gå att bo söderut med min mamma och familj. Vet att jag i pressade/stressade situationer utvecklar tvånget än mer.
Men hur som haver, senaste två veckorna har varit underbara. Glädjerusen har avbytt varann, mycket för att mitt favoritlag (Spanien) i EM gick vidare, vidare och vidare för att slutligen vinna hela EM med ett sjukt bra fotbollsspelande turneringen igenom. Inte blir det sämre heller då världens vackraste man spelar i spaniens landslag.
Det är makalöst hur upprymd och exalterad man kan bli över saker som tidigare inte brytt mig så mycket. Men när man "väcks" till liv och börjar må bättre så blir allting så mkt ljusare och mkt mer glädjeförlösande. Att se deras kämpande, deras mål att verkligen vinna trots 44 års makabra fotbollsinsatser i större turneringar så var det lite som en orgasm att slutligen se dem ta hem hela fotbolls-EM. Tänk vilka drömmar, illusioner och visioner dom haft och hur mycket dom kämpat för att uppnå just det, en sådan kämparglöd och vinnarvilja imponerar på mig, det värmer faktiskt om i hela kroppen. För jag känner igen mig, jag har visserligen inte uppnått något så stort, men det känns som om det i den närmsta framtiden finns stora chanser till mkt personlig utveckling och kanske en och annan större händelse.
Håller på med en flytt nu, har slutligen bestämt mig för att jag behöver ett miljöombyte och lite nytt för att kunna utvecklas till fullo. Så det står flyttkartonger och är stökigt runt om mig, och det mest makalösa av allt är att jag bestämt mig för att hyra ut lägenheten i andra hand. Ni kanske inte förstår hur "stort" detta är för mig som är en sådan extrem kontrollmänniska, men jag tänker att jag kan inte styra ödet eller kontrollera allt, så nu får slumpen eller vad det nu är som saker går som det går, avgöra hur bra det går att hyra ut lägenheten. Tjejen verkar iaf väldigt sympatisk och ordningssam, och det blir faktiskt en övning för mig att "släppa taget" om min lägenhet och vissa av mina grejer och göra något annat ett tag.
Övar nu varje dag i vardagliga grejer som en "frisk" person gör helt utan att blinka, exempelvis gå till soprummet och röra smutsiga utrymmen, åker med saker till myrorna (vilka har väldigt "smutsiga" saker i mitt huvud), umgås mkt med andra människor (vilket kan vara krävande), osv osv. Återstår bara att se hur det kommer att gå att bo söderut med min mamma och familj. Vet att jag i pressade/stressade situationer utvecklar tvånget än mer.
Men hur som haver, senaste två veckorna har varit underbara. Glädjerusen har avbytt varann, mycket för att mitt favoritlag (Spanien) i EM gick vidare, vidare och vidare för att slutligen vinna hela EM med ett sjukt bra fotbollsspelande turneringen igenom. Inte blir det sämre heller då världens vackraste man spelar i spaniens landslag.
Det är makalöst hur upprymd och exalterad man kan bli över saker som tidigare inte brytt mig så mycket. Men när man "väcks" till liv och börjar må bättre så blir allting så mkt ljusare och mkt mer glädjeförlösande. Att se deras kämpande, deras mål att verkligen vinna trots 44 års makabra fotbollsinsatser i större turneringar så var det lite som en orgasm att slutligen se dem ta hem hela fotbolls-EM. Tänk vilka drömmar, illusioner och visioner dom haft och hur mycket dom kämpat för att uppnå just det, en sådan kämparglöd och vinnarvilja imponerar på mig, det värmer faktiskt om i hela kroppen. För jag känner igen mig, jag har visserligen inte uppnått något så stort, men det känns som om det i den närmsta framtiden finns stora chanser till mkt personlig utveckling och kanske en och annan större händelse.